docDet andra Frankrike
download 
Plainte Transcription
Det andra Frankrike
Det andra Frankrike Reselitteraturen, revolutionen och den republikanska etnografin i Bretagne och Auvergne 1792-1804 Elina Lartaud Examensarbete för masterexamen, 45 hp, VT16 Institutionen för idé- och lärdomshistoria Uppsala universitet Handledare: Julia Nordblad 2 Abstract Lartaud, Elina, Det andra Frankrike: reselitteraturen, revolutionen och den republikanska etnografin i Bretagne och Auvergne, 1792-1804, Masteruppsats, Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet, VT 2016. The last two decades of the eighteenth century saw the emergence of numerous French travel compilations and descriptive texts studying the customs and ways of life of the peasants, an ethnographical interest that developed even further during the First French Republic. In this study, I identify and study a specific genre that I call republican ethnography. The republican ethnography was part of the Enlightenment’s search for a science of society and to the quest of finding the roots of the Republic. Studying travel literature and administrative reports from two French regions, Bretagne and Auvergne, this study examines the character and the meaning of the republican ethnographical projects. The republican travellers and administrators in Bretagne and Auvergne drew on a complex array of knowledge traditions, using categories from climate theory and medical thinking as well as the vocabulary of the travel literature. The study shows that the republican ethnography worked as way of establishing difference, where the French peasant was described as rude and “savage”, as well as similarity, since the travellers and administrators set out to find the unifying principles on which the Republic could be based. Keywords: travel literature, popular culture, eighteenth-century France, republican ethnography. 3 Innehållsförteckning Kapitel 1: Inledning ............................................................................................................................... 4 Den främmande kontinenten ................................................................................................................ 4 Syfte och frågeställningar .................................................................................................................... 7 Teoretiska utgångspunkter ................................................................................................................... 8 Tidigare forskning.............................................................................................................................. 11 Materialval och tillvägagångssätt ..................................................................................................... 15 Disposition ......................................................................................................................................... 18 Kapitel 2: Bretagne .............................................................................................................................. 20 Resenärerna i Bretagne ..................................................................................................................... 20 Bonden som historielös vilde ............................................................................................................. 23 Levande monument ............................................................................................................................ 26 De atlantiska paradisöarna ............................................................................................................... 29 Administration som etnografi ............................................................................................................ 33 Kapitel 3: Auvergne ............................................................................................................................. 40 Resenärerna i Auvergne..................................................................................................................... 40 Avsaknaden av monument .................................................................................................................. 43 Som vissa vilda djurraser .................................................................................................................. 45 Paradisöarna bland bergen ............................................................................................................... 49 Etnografi som administration ............................................................................................................ 53 Kapitel 4: Avslutande diskussion ........................................................................................................ 57 Galliseringen av det förflutna ............................................................................................................ 57 Hitta en grund för republiken ............................................................................................................ 58 En sammanflätad historia .................................................................................................................. 60 Litteraturförteckning ........................................................................................................................... 62 Tryckta källor ..................................................................................................................................... 62 Sekundärlitteratur .............................................................................................................................. 64 4 Kapitel 1: Inledning Den främmande kontinenten Frankrike, vid tiden för franska revolutionen, var en stat med stora skillnader i språk, kultur, lagar, seder och bruk. Idag kan det vara svårt att fullt förstå till vilken grad de olika provinserna utgjorde ett lapptäcke av olika och överlappande administrativa, kulturella och språkliga indelningar. De gamla feodala provinserna (généralités) var organiserade på olika sätt, med olika rättigheter och förpliktelser. Vissa provinser (pays d’état) hade egna parlament som förhandlade med kungamakten om vilka skatter som skulle betalas in, andra (pays d’élection) beskattades direkt av monarkin. Vissa delar hade bara tillhört riket i några hundra år, medan andra delar låg så otillgängligt till att resande hade svårt att nå dit. Den tid det tog att korsa landet, från norr till söder liksom från väst till öst, var över tre veckor, en resetid som knappt hade ändrats sedan romersk tid.1 Detta skiftande lapptäcke kontrollerades av den franska monarkin, som trots många centraliserande försök fortfarande vid 1700-talets slut stod inför en röra av olika seder och juridiska avvikelser. Även om flera centraliserande projekt hade sett dagens ljus under den franska monarkins historia,2 var det inte förrän under 1700-talets sista decennier som den kulturella, språkliga och juridiska mångfalden gjordes till ett politiskt och administrativt problem i behov av brådskande åtgärder. Under samma period blev även landsbygdsinvånarna i de skiftande franska provinserna föremål för de högre samhällsklassernas intresse, vilka, istället för att uppsöka gamla ruiner och monument, intresserade sig för landsbygdsinvånarnas seder och bruk, ”ju enklare och vildare desto bättre”.3 * Alla översättningar från de franska orginalkällorna är mina egna. I vissa översättningar har jag ändrat på ordföljden eller kommateringen för att göra den svenska texten mer lästläst. Alla originalcitat finns återgivna i fotnoterna på det sätt de förekommer i de franska källorna. 1 Robb, Graham, The Discovery of France: A Historical Geography from the Revolution to the First World War, New York, 2007, 3ff. 2 En av Tocquevilles klassiska teser i L’Ancien Régime et la Révolution (1858) var att Frankrike var det land där invånarna hade blivit som mest lika varandra, inte på grund av 1789 års revolution, utan som en följd av den gamla regimens centraliserande projekt. Frågan om i vilken utsträckning detta var sant är fortfarande ämne för skarp debatt. Burguière, André, ”Monarchical Centralization and the Birth of Social Sciences: Voyagers and Statisticians in Search of France at the End of the Eighteenth Century”, in Tocqueville and Beyond: essays on the Old Regime In Honor of David D. Bien, Robert M. Swartz och Robert A. Schneider (eds.), University of Delaware Press, Newark, 2009, pp. 226-241. Se även Campbell, Peter, “Introduction: Approaches to the politics in the ancien regime”, Power and Politics in Old Régime France, 1720-1745, pp. 10-14. Biard, Michel, Les lilliputiens de la centralisation. Des intendants aux préfets : les hésitations d’un « modèle français », Seyssel, Champ Vallon, 2007, pp. 63-71. Sales, Curtis, “The Instatement of Order: State Initiatives and Hegemony in the Modernization of French Forest Policy”, Theory and Society, Vol. 35, No. 5/6 (Dec., 2006), pp. 565-585. 3 Burke, Peter (1978), Folklig kultur i Europa 1500-1800, sv. översättning, Författarförl., Stockholm, 1983, 21. 5 Den sedvanliga ouppmärksamheten på eller ointresset för landsbygdsinvånarna hade varit utmärkande för de reseguider eller geografiska verk som producerades under 1700-talets andra hälft för handelsmän eller andra resande. Dessa uppmuntrade vanligtvis resenärerna att beundra monument, institutioner och företeelser i städerna, och ”ledde resenärerna från en stad till en annan som om det mellanliggande området inte var något annat än öken”.4 Ett exempel är François Marlins Voyages en France (vilka började 1775), där städernas företeelser och sällskapslivet stod i centrum, medan resorna genom det omkringliggande landskapet och dess invånare föregicks med tystnad.5 Än tidigare utmärktes utelämnandet av böndernas förhållanden olika geografiska verk som Piganiol de la Forces Nouveau voyage de France (publicerad 1740) samt Dumoulins La Géographie ou la description générale du royaume (1764).6 De många resorna under 1700-talets sista decennier till rikets svårtillgängliga bergsregioner, såsom Alperna, Centralmassivet och Pyrenéerna, vittnade därför om det nya intresset för vilda och orörda miljöer.7 Ett par år innan revolutionen, förundrades till exempel den franske resenären Jean-Baptiste Legrand d’Aussy över de människor som i provinsen Auvergne ”lever själva mitt bland bergen, som vissa vilda djurraser”.8 Vid samma tid färdas den engelske resenären Arthur Young genom Bretagne vars invånare han liknar med Huronindianer i nya världen.9 Även den uppståndelse som uppstår i samband med upptäckten 4 Burguière, ”Monarchical Centralization and the Birth of Social Sciences”, pp. 229. Marlin, François, Voyages en France et pays circonvoisins depuis 1775 jusqu’en 1807, fyra volymer, Chez Guillaume et Compagnie, Paris, 1817. 6 Piganiol de la Force, Jean-Aymar, Nouveau voyage de France, nouvelle édition, revûe, corrigée & augmentée, 2 volymer, Theodore Legras, Paris, 1740. Dumoulin, M., La Géographie our la description générale du royaume, Leclerc, Paris, 1764. 7 Papon, Jean Pierre, Voyage littéraire Provence, Chez Barrois l’aîné, Paris, 1780. Dusaulx, Jean, Voyage à Barège et dans les Hautes-Pyrénées, fait en 1788, De l’Imprimerie de Didot Jeune, Paris, 1796. Saussure, Horace Bénedict de, Voyage dans les Alpes, précédés d’un Essai sur l’histoire naturelle des environs de Geneve, 4 volymer, Chez Samuel Fauche, Neufchâtel, 1779-1796. Ramond de Carbonnières, Louis-François, Voyages au Mont-Perdu et dans la partie adjacente des Hautes-Pyrénées, Chez Belin, Paris, år IX [1801]. 8 ”[D]’espace en espace, on voit au moins quelques chaumières, semées çà et là dans les gorges et sur les montagnes ; et ces habitans isolées, malgré la misère qu’elles annoncent, amusent l’imagination, parce qu’elle lui montrent un peuple différent d’autres peuples, et dont les familles éparses et isolées vivent seul au milieu des montagnes, comme certaines races d’animaux sauvages”, Legrand d’Aussy, Jean-Baptiste, Voyage fait en 1787 et 1788, dans la ci-devant Haute et Basse Auvergne, aujourd’hui départemens du Puy-de-Dome, du Cantal et partie de celui de la Haute-Loire, Chez le Directeur de l’Imprimerie des Sciences et Arts, Paris, år III [1794], volym 2, 9f. 9 ”[L]e pays a un aspect sauvage ; l’agriculture n’y est pas plus avancée que chez les Hurons, ce qui paroît incroyable dans un pays enclos », Young, Arthur, Voyages en France, pendant les années 1787-88-89 et 90, Chez Buisson, Paris, år II [1794], volym 1, 267. 5 6 av den vilda pojken från Aveyron, som sedan barnsben ska ha levt utan kontakt med omvärlden, är talande för det stora intresset under denna tid för det vilda och orörda.10 Det fanns många skäl till varför man vid denna tidpunkt i Europas historia började intressera sig för landsbygdsinvånarnas seder och bruk. Intresset för det folkliga, som ingick i den större rörelse som har kallats upptäckten av folket,11 omdirigerade delar av den tidigare delen av århundradets intresse för invånarna i nya världen, till bönderna på hemmaplan.12 Sammankopplandet mellan det folkliga å ena sidan, och det vilda och orörda å den andra, säger något om ett drag som var specifikt för det nya intresset för landsbygdsinvånarnas seder och bruk under 1700-talets andra hälft: dess sociologiska karaktär.13 Ställda inför mångfalden av olika seder och bruk, inom såväl de egna staterna som i nya världens områden, fascinerades olika tänkare av den mänskliga variationen och ville genom studiet av det främmande och avlägsna, finna de ursprungliga principer efter vilka samhällen fungerade.14 Den främsta förgrundspersonen för denna rörelse var kanske Jean-Jacques Rousseau, som i sina olika skrifter likställde det forna, det främmande och det folkliga. Efter franska revolutionen gjordes den kulturella mångfalden inom den nybildade franska republiken till en viktig politisk fråga.15 Intresset för landsbygdsinvånarnas seder och bruk lämnade under denna tid sitt främsta avtryck i de talrika volymerna av La statistique départementale (departementalstatistiken), ett stort statistiskt insamlingsprojekt som pågick under första republiken. De regionala administratörer i de olika franska departementen samlade in statistik om invånarnas seder och bruk, som för att kartlägga delarna av en enhet där skillnaderna höll på att försvinna. Det sätt på vilket de etnografiska studierna av landsbygdsinvånarna var en del av det republikanska projektet, och det sätt på vilket de republikanska reformerna gjordes genom etnografin, väcker med andra ord flera intressanta frågor. Vilka var de utmärkande dragen av dessa etnografiska projekt? Vad hade studierna av landsbygdens invånare för funktioner i sin samtid? Det är dessa frågor som denna uppsats undersöker svaren på. 10 Om det sena 1700-talets vetenskapliga och politiska diskussioner om ”Victor”, som pojken kallades, se Gineste, Thierry, Victor de l’Aveyron: Dernier enfant sauvage, premier enfant fou, Nouvelle édition revue et augmentée, Hachette Littératures, Paris, 2004. 11 Termen ”upptäckten av folket” myntades av Peter Burke. Se Burke, Folklig kultur i Europa, sv. översättning, pp. 17-23. För fler perspektiv om varför det var under just 1700-talets andra hälft som ”folket” upptäcktes i Europa, se bland andra Wyngaard, Amy, From Savage to Citizen: the invention of the peasant in the French Enlightenment, University of Delaware Press, Newark, 2004, pp. 13-34. 12 Thiesse, Anne-Marie, La création des identités nationales: Europe XVIIIe-XXe siècle, Seuil, Paris, 1999, 161. 13 Eriksson, Björn, Samhällsvetenskapens uppkomst: En tolkning ur den sociologiska traditionens perspektiv, Uppsala universitet, 1988, 83. 14 Duchet, Michèle, Anthropologie et histoire au siècle des lumières, 1971, 322. 15 Se bland andra Certeau, Michel de, Dominique, Julia & Revel, Jacques, Une politique de la langue, La révolution française et les patois: L’enquête de Grégoire, Éditions Gallimard, Paris 1975. 7 Syfte och frågeställningar Mitt syfte med uppsatsen är att undersöka betydelserna av den republikanska etnografin under 1700-talets sista år i Frankrike. Med begreppet ”republikansk” avser jag i denna uppsats det historiskt specifika i de administrativa, kulturella och politiska projekt som yttrade sig under den tioårsperiod som den första franska republiken fanns. Första franska republiken är kanske mest känd för sina omstörtande och utopiska politiska reformer, som ambitionerna att införa allmän skolgång, ny konstitution, jordlottsreformer och införandet av en ny kalender. Inom kulturhistorisk orienterad forskning är det främst de kulturella och symboliska dimensionerna av dessa reformer som har studerats.16 Mer sällan brukar republikens etnografiska projekt lyftas fram inom forskningen, trots att en stor del av de republikanska ambitionerna att stöpa nationen i en ny form var just de etnografiska projekten under denna period. Med termen etnografi avser jag i denna uppsats det som av en forskare beskrivits som ”sökandet efter systematiska mönster av mänsklig variation”.17 När jag i denna uppsats talar om entografi syftar jag därför inte på någon vetenskaplig disciplin, för en sådan fanns inte under denna tid, utan den samling praktiker och metoder som användes under 1700-talets sista decennier för att studera människor. Det etnografiska i de undersökta resenärernas och administratörernas görande är med andra ord sökandet efter de principer olika samhällen fungerade på. Under 1700-talets andra hälft handlar detta sökande huvudsakligen om att man gjorde just bondesamhällena till studieobjekt, vilket den rörelse som har kallats upptäckten av folket vittnar om.18 Men det etnografiska kunskapssökandet tog sig också till uttryck på andra vis, som när man till exempel studerade döva personer, så kallade ”vilda” barn eller barns språkutveckling.19 16 Se bland andra Hunt, Lynn, Politics, culture, and class in the French Revolution, Methuen, London, 1986, pp 52-122. Se även Ozouf, Mona, La fête révolutionnaire, 1789-1799, Gallimard, Paris, 1976, pp. 27-58. Furet, François, Penser la Révolution française, Gallimard, Paris, 1979. 17 Harry Lierbersohn menar att även om antropologin inrättas som vetenskaplig disciplin först under 1800-talets andra hälft, så kan man för tidigare perioder finna en uppsättning praktiker att observera och diskutera mänsklig variation, vilka är jämförbara med den senare aktiviteten. Se Liebersohn, Harry, “Anthropology before Anthropology”, in Kuklick, Henrika (red.), A new history of anthropology, Blackwell Pub., Malden, MA, 2008, 18. Inom forskningen förekommer flera begrepp för att beskriva denna aktivitet att studera människor, förutom för-antropologi, har änven upplysningsantropologi eller för-sociologi använts. Jag väljer att använda mig av termen etnografi då det i mindre utsträckning än de andra för tankarna till de vetenskapliga discipliner som senare växer fram under 1800-talets gång. 18 För de som upptäckte den folkliga kulturen under 1700-talets andra hälft var studieobjekten par excellence bönderna, då dessa tänktes leva nära naturen och föreställdes ha bevarat primitiva bruk längre än andra delar av befolkningen. Se Burke, Folklig kultur i Europa, sv. översättning, 36. 19 Ett exempel på hur detta etnografiska kunskapssökande yttrade sig under första republiken är 1799 års bildande av la société des observateurs de l’homme, ett lärt sällskap dedikerat åt ”studiet av människan”. Sällskapets medlemmar, bland andra Louis-François Jauffret, Joseph-Marie de Gérando och Jean Itard, ägnade sig åt studiet av döva personer, så kallade ”vilda” barn samt barns språkutveckling. Se Jean-Luc Chappey, La 8 1700-talets etnografi både liknar och skiljer sig ifrån det etnografiska kunskapssökande som senare kommer att växa fram. Jean-Luc Chappey beskriver hur det mest utmärkande draget av detta kunskapssökande var dess encyklopediska ambitioner, det vill säga att man ville täcka in alla de aspekter, sociala, geografiska, historiska, som formade människor.20 Till skillnad från de mer gjutna ras- och könstyper som senare växer fram, var den grundläggande synen på människan under 1700-talet mer ”flytande” till sin karaktär, vilket innebar att flera faktorer – som klimatet, arvet, den sociala miljön – kunde användas för att förklara vad det var som formade människor. För att komma åt den republikanska etnografins betydelser under 1700-talets sista år i Frankrike går jag tillväga på två sätt. För de första undersöker jag de utmärkande dragen av de etnografiska skildringarna. Eftersom det som jag i denna undersökning kallar etnografi inte utgjorde en samlad vetenskaplig disciplin under 1700-talets slut, utan bestod utav den samling praktiker och metoder som tidens människor använde för att studera människor, vill jag genom att studera den republikanska etnografins utmärkande drag undersöka vilka dessa praktiker och metoder var. För att göra detta undersöker jag hur de historiska aktörerna förklarade sina projekt, vad de använde sig av för kunskap samt vilka kategorier som låg till grund för deras etnografiska beskrivningar. För det andra undersöker jag vad den republikanska etnografin hade för funktioner i sin samtid. Eftersom den republikanska etnografin var kopplad till den republikanska periodens politiska och administrativa projekt, vill jag genom att studera funktionerna av den republikanska etnografin ta fasta på vad det var man gjorde eller ville göra med de etnografiska projekten. För att göra detta undersöker jag vilka vilka idealbilder eller hotbilder som den republikanska etnografin producerade och försöker svara på frågan om vilka betydelser som dessa olika bilder hade. Teoretiska utgångspunkter I undersökningen använder jag mig delvis av den diskursteori som Edward Said beskriver i förordet till sin bok Orientalism.21 Konstruktionen av det främmande och annorlunda låg i själva hjärtat av det etnografiska tänkandet som växte fram under 1700-talets andra hälft. I sin förklaring av det specifika med denna kunskapsproduktion, menar Said att denna hänger Société des Observateurs de l’Homme (1799-1804). Des anthropologues au temps de Bonaparte, Paris, Société des études robespierristes, 2002. 20 Chappey, Jean-Luc, ”Les enjeux d’une anthropologie dans l’ordre des savoirs autour de 1800. Retour sur la Société des Observateurs de l’homme”, dans Anja Bandau, Marcel Dorigny, Rebekka von Mallinkrodt (dir.), Les mondes coloniaux à Paris au XVIIIe siècle. Circulation et enchevêtrement des savoirs, Karthala, 2010, pp. 97120. 21 Said, Edward W (1978), Orientalism, sv. översättning Hans O. Sjöström, Ordfront Förlag, Stockholm, 1993, se inledningen pp. 63-98. 9 samman med ett ojämnt maktförhållande mellan de som producerar reselitteratur och andra texter och de människor som görs till kunskapsobjekt.22 Den kunskap som produceras av resenärer, administratörer och andra är följaktligen inte en neutral, objektiv skildring av verkligheten, utan del av en samling praktiker som legitimerar och upprätthåller det ojämlika maktförhållandet. Saids användning av diskursbegreppet är främst hämtat från den diskursteori Michel Foucault beskriver i Les mots et les choses (1966) samt i L’archéologie du savoir (1969). Vetandets arkeologi handlar för Foucault om att historisera det sammanhang inom vilket kunskap och olika kategorier för vårt tänkande skapas. 23 I linje med dessa teoretiska utgångspunkter hämtade från Said och i förlängningen Foucault, skulle den republikanska etnografin under 1700-talets sista decennier i Frankrike inte bara handla om neutral beskrivning av verkligheten utan även om ett maktförhållande mellan en expanderande, växande centralmakt, och de invånare i de delar av riket som görs till föremål för den centraliserande politiken. Resenärers och administratörers skildringar av böndernas märkliga seder och språk, kort sagt, deras ”annorlundaskap”, skulle i denna tolkning därför inte bara vara ett tecken på exotism, utan även vara del av en homogensiserande och så att säga koloniserande politik. Att tala om det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets homogeniserande politiska projekt i de franska regionerna i termer av ”inre kolonialism” är inte ett nytt synsätt inom forskningen. I Frankrike går begreppet tillbaka till 1960-talets regionalistiska rörelser där man i flera franska regioner, främst Bretagne, jämförde sin situation med koloniserande områden i andra delar av världen.24 Bland andra Heather Williams och Sharif Gemie använder sig av 22 Said talar till exempel om att eftersom orientalismen är ”ett kulturell och politiskt faktum existerar den följaktligen inte i något kulturell vakuum” samt att det går att visa att ”det som tänks, sägs och till och med görs i fråga om Orienten följer (eller kanske uppträder inom) vissa tydliga och intellektuellt urskiljbara riktlinjer”, se Said, Orientalism, sv. översättning, 78. 23 Foucault, Michel, Les mots et les choses : une archéologie des sciences humaines, Paris, Gallimard, coll. « Bibliothèque des sciences humaines », 1966. Foucault, Michel, L'Archéologie du savoir, Paris, Gallimard, « Bibliothèque des sciences humaines », 1969. 24 Lagarde, Christian, ”Le ’colonialisme intérieur’: d’une manière de dire la domination à l’émergence d’une ’sociolinguistique périphérique’ occitane”, ur Glottopol: Linguistiques et colonialismes, n° 2, 2012. Alcouffe, Alain, Le colonialisme intérieur, submitted to the Conference in tribute to Robert Lafont, Nîmes, septemeber, 2009. Williams, Heather, ”’Séparatisme’, or or internal colonialism”, i Charles Forsdick & David Murphy (red.), Francophone Postcolonial Studies: A critical introduction, Arnold, London, 2003. 10 detta begrepp i sin forskning om Bretagne.25 Men begreppet har också varit förmål för kritik.26 Frederick Cooper menar att då man talar om en process i termer av kolonialism riskerar man ofta att redan i förväg fylla begreppet med ett bestämt innehåll. 27 Han menar att kolonialismen inte är ett analystiskt begrepp som kan användas på samma sätt för att undersöka olika tider och sammanhang, utan att begreppet i sig måste historiseras. Julia Nordblad menar att om man använder begreppet måste man också ta hänsyn till att kolonialism är ett ”historiskt begrepp, fyllt av erfarenheter och konflikter. Olika aktörer har i olika historiska situationer använt begreppet i olika betydelser och med olika syften”.28 Detta innebär att om man väljer att analysera en process som en kolonial sådan, bör man även ta med i analysen på vilket sätt även de historiska aktörerna själva är väl medvetna om det språk de använder. För att därför inte i förväg förutsätta vad det är som ska undersökas, om den process som jag undersöker bäst beskrivs som en koloniserande sådan eller som något annnat, använder jag mig därför i denna undersökning också det perspektiv Cooper föreslår när han säger att ”Europe was made from its colonies and the very categories by which we understand the colonies’ past and the ex-colonies’ futures were shaped by the process of colonization”.29 Det Cooper menar är att kolonierna inte ska ses som en annan plats än metropolen/centralmakten, utan att båda dessa formades i lika hög grad av den koloniserande processen. Att de så kallade periferia områdena är lika viktiga som metropolen för att förstå vad centralmaktens projekt är. Tillämpat på mitt studieobjekt, skulle detta innebära att de republikanska etnografernas aktivitet i de franska regionerna under 1700-talets år inte bara är intressant att undersöka som en så att säga koloniserande aktivitet av en expanderande centralmakt in i perifera områden, utan även för att undersöka hur de republikanska projekten skapas på de platser som man talar om som perifiera. 25 Williams, Heather, Postcolonial Brittany: Literature between Languages, Peter Lang AG, European Academic Publishers, Bern, 2007. Gemie, Sharif, Brittany, 1750-1950: The Invisible Nation, University of Wales Press, Cardiff, 2007. Även William Max Nelson använder sig av begreppet ”inre kolonialism” i sin artikel ”Colonizing France”, se Nelson, William Max, ”Colonizing France: Revolutionary Regeneration and the First French Empire”, in The French Revolution in Global Perspective, Lynn Hunt (ed.), 2013. 26 Nordblad, Julia, Den enspråkiga demokratin: minoriteterna, skolan och imperiet, Sverige och Frankrike, 1880-1925, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm, 2015, 12. 27 Cooper, Frederick, Colonialism in Question: Theory, Knowledge, History, 2005, University of California Press, Berkeley, 2005, 17. 28 Nordbland, Julia, Den enspråkiga demokratin, 13. 29 Cooper Frederick, Colonialism in Question: Theory, Knowledge, History, 2005, University of California Press, Berkeley, 2005, 4. Se även Cooper Frederick & Stoler, Laura Ann, ”Between Metropole and Colony: Rethinking a Research Agenda”, ur Tensions of Empire: Colonial Cultures in A Bourgeois World, University of California Press, Berkeley and Los Angeles, 1997, pp. 1-40. 11 Tidigare forskning Vilket tidigare forskning finns om den process som jag i denna undersökning kallar för den republikanska etnografin? Om vi börjar med det andra ledet i denna bestämning, det vill säga den ”etnografiska” sidan av det, har forskare med bakgrund i olika discipliner lyft fram olika skäl, såväl historiska, filosofiska som estetiska, till att man under 1700-talets andra hälft började intresserade sig för folkets seder och bruk. 30 Generellt sett ingick intresset för landsbygdsinvånarna under 1700-talets andra hälft i en större rörelse som skulle kunna kallas för sociologins eller samhällsvetenskapens uppkomst.31 Den sociologiska samhällsanalysens uppkomst, som skulle kunna förläggas till 1700-talets mitt, har setts som en följd av den utomeuropeiska expansionen som nådde sin kulmen under denna tid.32 Ställda inför mångfalden av övertygelser och sedvänjor i olika delar av världen, som de många och under denna tid mycket populära reseskildringarna rapporterade om, föreföll den mänskliga variationen mer och mer fascinerande för tidens tänkare. Från studiet av seder och bruk bland nya världens invånare blev det för tidens tänkare också bara ett steg till studiet av de franska bönderna, vilka betraktades som knappast mindre avlägsna än de förra i trosuppfattningar och livsstil.33 Peter Burke menar i sin inflytelserika bok Popular culture in Early Modern Europe att en annan anledning till att de folkliga kulturerna drar till sig ett så stort intresse under 1700-talets andra hälft är för att avståndet mellan folklig kultur och elitkultur, som tidigare stått nära varandra men som sedan renässansen glidit ifrån varandra, under 1700-talet vuxit sig så stort att man i flera europeiska länder ”återupptäcker” det folkliga.34 Burkes perspektiv är det breda och jämförande, hans studie omfattar såväl Storbritannien, Spanien och Frankrike, som de 30 Jag kommer i denna undersökning inte uppehålla mig så mycket vid de estetiska skälen för detta intresse, även om det finns flera intressanta studier inom detta område. Det har bland annat setts som en motreaktion mot de rådande klassicistiska normerna, se till exempel Wyngaard, Amy S., From savage to citizen: the invention of the peasant in the French Enlightenment, University of Delaware Press, Newark, 2004, pp. 13-34. Det har även setts som en del i den större romantiska rörelsen där landskapet, liksom dess invånare, för tidens resenärer får en ny mening, se bland annat Corbin, Alain, The Lure of the Sea: The Discovery of the Seaside 1750-1840, eng. översättning, 1995, pp. 187-233. 31 Björn Eriksson definierar den sociologiska samhällsanalysen som ett synsätt där ”orsakerna till samhällets förändring [ligger] inom samhället och kan inte existera utanför det” (citat från Eriksson, Björn, Samhällsvetenskapens uppkomst: En tolkning ur den sociologiska traditionens perspektiv, Uppsala universitet, 1988, 83) Eriksson förlägger inte den sociologiska samhällsanalysens framväxt som en gradvis övergång från ett kristet/rationalistiskt synsätt till ett så kallat sociologiskt synsätt där samhället ses som den huvudsakligen förklaringsmodellen för vad en människa är, se främst kapitel 6 ”Det antirationalistiska fundamentet”, Samhällsvetenskapens uppkomst: En tolkning ur den sociologiska traditionens perspektiv, pp. 282-324. 32 Se bland annat Eriksson, Björn, ”Den skotska historiska skolan och den sociologiska samhällsanalysens genombrott”, ur Samhällsvetenskapens klassiker, Lund 1988, 71. Se även Duchet, Michèle, Anthropologie et histoire au siècle des lumières, 1971. Särskilt kapitlet ”L’information: de la littérature des voyages aux mémoires d’administration”, pp. 65- 136. 33 Thiesse, La créations des identités nationales, 1999, pp. 161-171. 34 Burke, Folklig kultur i Europa, 1500-1800, pp. 23-48 12 skandinaviska och slaviska staterna. I sin kartläggning av återupptäckten av det folkliga menar han att ”upptäckten av folkkulturen ägde rum i vad som skulle kunna kallas den kulturella periferin såväl i Europa i sin helhet som inom de olika länderna”.35 Stater som Frankrike, Spanien och Italien hade mer än andra investerat i renässansens och upplysningens kultur, vilket innebar att det istället var till de perifera områdena inom dessa stater som man begav sig för att återupptäcka folkkulturen, som Skottland, Kastilien eller, i Frankrikes fall, bergsregionerna eller de sydvästra delarna. Däremot, till en följd av det jämförande tillvägagångssätt som han tillämpar är Burkes behandling av de franska förhållandena relativt summarisk och han diskuterar inte i detalj betydelserna av intresset för det folkliga under 1700-talets sista år i Frankrike.36 Om vi fortsätter med det första ledet i min bestämning av mitt studieobjekt, det vill säga det ”republikanska” sidan av det, blev den språkliga och kulturella mångfalden blev under 1700-talets sista decennier ett alltmer centralt problemområde för den franska staten. Trots att flera centraliserande projekt hade sett dagens ljus under den franska monarkins historia, är det främst till den efterrevolutionära och republikanska perioden som man kan lokalisera de större centraliserande och reformistiska projekten, även om frågan om vid vilken tidpunkt och på vilket sätt de skiftande franska provinserna gjordes till en del av den nationella enheten fortfarande är föremål för skarp debatt.37 Det republikanska intresset för den språkliga och kulturella mångfalden yttrade sig bland annat genom den reformistiska språkpolitik vars tydligaste uttryck var abbé Grégoires kartläggningsprojekt av de regionala språken och 35 Burke, Folklig kultur i Europa, 1500-1800, 28. Som ett exempel på det republikanska intresset för det folkliga, nämner Burke till exempel abbé Grégoires frågeformulär om regionala dialekter från 1790, liksom grundarna av keltiska akademin, Cambry, Dulaure och Mangourit och deras olika kartläggningsprojekt av de folkliga sederna. Men han diskuterar inte i detalj syftet med och betydelserna av dessa republikanska etnografiska projekt. Burke, Peter, Folklig kultur, 29. 37 Historiografiskt har den franska revolutionen länge setts som den stora vattendelaren i Frankrikes historia och har ansetts utmärka tillkomsten av nya politiska begrepp och deltagandet av en stor del av de franska invånarna i den nya nationella politiken. Historiker som har studerat 1800-talets Frankrike har dock länge hävdat att detta endast stämde i en begränsad omfattning. För översikt av denna debatt, se Ford, Caroline ”Introduction”, i Creating the Nation in Provincial France: Religion and Political Identity in Brittany, Princeton University Press, Princeton, 1993, pp. 3-6. Se även Weber, Eugen, Peasants into Frenchmen: the modernization of rural France, 1870-1914, Stanford U.P., Stanford, 1976. Agulhon, Maurice, La république au village: les populations du Var de la révolution à la IIe république, Rééd., augm., Paris, 1979. Agulhon, Maurice, ”Vues nouvelles sur la France rurale” in Irlande et France XVIIIe-XXe siècles: Pour une histoire rurale comparée, L. M. Cullen och François Furet (eds.), Éditions de l’École des Hautes Études en Sciences Sociales, 1980. Margardant, Ted W., ”Tradition and Modernity in Rural France during the Nineteenth Century”, Journal of Modern History 56 (December 1984), pp. 667-97. Jones, P. M. Politics and Rural Society: The Southern Massif Central c. 1750-1880, Cambridge University Press, 1985. Sahlins, Peter ”The Nation in the Village: State-Building and Communal Struggles in the Catalan Borderland in the Eighteenth and Nineteenth Centuries”, Journal of Modern History 60, no. 2 (juni 1988), pp. 234-63. I historieskrivningen har det ofta talats om en imaginär linje, ofta kallad ”Saint-Malo-Genèvelinjen”, som delar det undervecklade sydvästra Frankrike från de mer utvecklade nordöstra delarna, se Roger Chartier, ”La ligne Saint-Malo-Genève”, Les lieux de mémoire. 3, Les France, 1, Conflits et partages, Nora, Pierre & Agulhon, Maurice (red.), Gallimard, Paris, 1992. 36 13 dialekterna.38 Abbé Grégoires enkät (som gick under namnet ”Rapport sur la nécessité et les moyens d'anéantir les patois et d'universaliser l'usage de la langue française”) brukar ofta lyftas fram inom forskningen som ett talande exempel för de republikanska ambitionerna att modernisera landsbygdens invånare. Mer sällan brukar abbé Grégoires språkpolitiska ambitioner diskuteras som en del av den större rörelse som jag i denna uppsats kallar för den republikanska etnografin om landsbygdens invånare.39 Den republikanska etnografin om landsbygdens invånare lämnade kanske sitt främsta avtryck i de talrika volymerna av La statistique départementale (departementalstatistiken), ett stort statistiskt kartläggningsprojekt som inleddes under Direktoratet och sedan fortsatte att publiceras av Napoleons prefekter. Dessa statistiska projekt har undersökts av flera franska forskare, bland annat av Jean-Claude Perrot som redan 1976 skrev en artikel om det som han kallade för ”regionalstatistikens guldålder”,40 samt av Marie-Noëlle Bourguet vars avhandling täcker den republikanska liksom napoleonska periodens administrativa och statistiska projekt.41 De statistiska projekten under första republiken, menar Bourguet, var inte statistiska i den mening vi tänker kring statistik idag. Utan de skriftliga rapporterna som projekten resulterade i var litterära till sin stil och påminde mer om reseskildringar än om administrativa rapporter.42 Även Michel Vovelle driver tesen att när man undersöker de källor som under 1700-talets sista år behandlar landsbygdsbefolkningens seder och bruk, bör man ta i beaktande de starka drag av kontinuitet som finns mellan reselitteraturen, å ena sidan, och de statistiska verken, å den andra, då dessa genrer tenderar att konvergera med varandra under denna tid.43 Eftersom varken Perrots, Bourguets eller Perrots främsta fokus ligger på det som jag kallar den etnografiska sidan av de statistiska projekten, så väcker deras undersökningar flera frågor om betydelserna av den etnografiska aktiviteten under första franska republiken. 38 Se Certau, Michel de, Dominique, Julia & Revel, Jacques, Une politique de la langue, Gallimard, Paris, 1975. Det finns undantag. Certeau, Dominique och Revel ägnar ett av sina kapitel i sin studie om Grégoires enkät åt dessa större etnografiska ambitioner, se kapitel 8, ”Une France Sauvage”, Certau, Michel de, Dominique, Julia & Revel, Jacques, Une politique de la langue, pp. 136-154. 40 Perrot Jean-Claude. L'âge d'or de la statistique régionale (an IV - 1804). In: Annales historiques de la Révolution française, n°224, 1976. pp. 215-276. Finns även i en engelsk översättning i State and statistics in France, 1789-1815, Perrot, Jean-Claude och Woolf, Stuart J. (eds.), Harwood Academic Publishers, Chur [Schweiz], 1984. 41 Bourguet, Marie-Noëlle, Déchiffrer la France: La statistique départementale à l’époque napoléonienne, Repr., Éditions des archives contemporaines, Paris, 1989. Se även Bourguet Marie-Noëlle. ”Race et folklore. L'image officielle de la France en 1800” In: Annales. Économies, Sociétés, Civilisations. 31e année, N. 4, 1976. pp. 802-823. 42 ”Le ton convenu paraît moins tenir du rapport administratif que du récit de voyage”, Bourguet, Déchiffrer la France, citat från inledningen, 12. 43 Vovelle, Michel, De la cave au grenier: un itinéraire en Provence au XVIIIe siècle : de l'histoire sociale à l'histoire des mentalités, Serge Fleury, Québec, 1980, 408 (kapitlet heter La découverte de la Provence, ou les primitifs de l’ethnographie provençale, 1750-1850”). 39 14 När den republikanska etnografin diskuteras inom forskningen är det främst republikanernas intresse för den keltiska historien, som ungefär från år 1794 och framåt börjar göra sig gällande, som brukar lyftas fram av forskare.44 Intresset för den keltiska historien var inte uppenbar under republikens första år. Det var främst ur det antika kulturarvet förmedlat genom upplysningen som de republikanska tänkarna under republikens första år hämtade sina begrepp och historiesymbolik.45 Men kring 1794 eller 1795 gör det keltiska arvet intåg i det republikanska tänkandet som ett sätt att definiera den franska nationens rötter.46 Intresset för kelterna hängde under denna tid samman med att man ville skapa en uråldrig historia som var specifik för den franska nationen och intresset för kelterna lämnade sitt främsta avtryck i grundandet av den keltiska akademin (l’Academie celtique), som grundades 1804, samma år som Napoleons maktövertagande.47 Men inom denna forskning har intresset för det keltiska har ofta behandlats som ett fenomen i sig, medan till exempel de statistiska projekten om landsbygdsinvånarna, som nämnts ovan, har studerats som ett annat fenomen. Med andra ord skulle den franska etnografin ha ”grundats” genom grundandet av den keltiska akademin år 1804. Problemet med detta perspektiv är att man lätt kan missa de många och djupgående sätt som dessa olika projekt var kopplade till varandra. De administrativa projekten var etnografiska, och de etnografiska keltististiska hade starka kopplingar till de administrativa projekten. Detta syns kanske tydligast i att de flesta av den keltiska akademins grundare, som Cambry och Dulaure, var personer som under den republikanska perioden hade varit verksamma som regionala administratörer och deltagit i de statistiska projekten under denna period som jag talat om ovan. Deras kartläggningar av spåren efter det keltiska i böndernas seder och bruk var med andra ord en fortsättning på en etnografisk aktivitet som sysselsatt dem i flera år redan som republikanska administratörer. 44 Se bland andra Gemie, Sharif, Brittany, 1750-1950: The Invisible Nation, University of Wales Press, Cardiff, 2007, pp. 41-43. Thiesse, Anne-Marie, “Modernising the Past: The Life of the Gauls under the French Republic”, in Free Access to the Past: Romanticism, Cultural Heritage and the Nation, Lotte Jenson, Joep Leerssen, Marita Mathijsen (red.), Brill, Leiden/Boston, 2010, pp. 47-50. Williams, Heather, Postcolonial Brittany: Literature between Languages, Peter Lang AG, European Academic Publishers, Bern, 2007, pp. 35-37. 45 Hunt, Lynn Avery, Politics, culture, and class in the French Revolution, Univ. of California Press, Berkeley, Calif., 1984. 46 Det innebär inte att det keltiska arvet var en helt ny uppfinning. Redan under ancien régime hade vissa talat om gallerna och frankerna som de två ursprungsfolken för de franska invånarna. Men denna idé om gallerna eller kelterna som ett ursprungsfolk gavs ny mening under första franska republiken, se Thiesse, Anne-Marie, “Modernising the Past: The Life of the Gauls under the French Republic”, in Free Access to the Past: Romanticism, Cultural Heritage and the Nation, Lotte Jenson, Joep Leerssen, Marita Mathijsen (red.), Brill, Leiden/Boston, 2010, pp. 47-50. 47 Ozouf Mona. ”L'invention de l'ethnographie française : le questionnaire de l'Académie celtique”. In: Annales. Économies, Sociétés, Civilisations. 36ᵉ année, N. 2, 1981. pp. 210-230. Guiomar Jean-Yves. ”La Révolution Française et les origines celtiques de la France”. In: Annales historiques de la Révolution française, n°287, 1992. pp. 63-85. Belmont, Nicole, ”L'Académie celtique et George Sand. Les débuts des recherches folkloriques en France”. In: Romantisme, 1975, n°9. Le peuple. pp. 29-38. 15 Materialval och tillvägagångssätt Jag undersöker den republikanska etnografin genom en närstudie av litteraturen om två franska regioner, Bretagne och Auvergne. På grund av dessa regioners beryktade geografiska avskildhet, isolering eller, kort sagt, ”annorlundaskap”, utgör Bretagne och Auvergne särskilt intressanta platser att undersöka mina frågor om de utmärkande dragen av och funktionerna av den republikanska etnografin. Den förrevolutionära provinsen Bretagne utgjordes av en rad överlappande geografiska, agrikulturella och lingvistiska områden.48 Belägen i franska rikets nordvästra hörn, med klippiga kuster norrut och västerut mot Engelska kanalen och Atlantens stormiga hav, hade provinsen sedan länge haft rykte om sig att vara särskilt avskild resten av riket.49 Provinsen Auvergne i franska rikets mitt omfattade vid 1700-talets slut större delen av det franska Centralmassivet. Liksom Bretagne, utgjorde Auvergne en glest befolkad region vars invånare hade rykte om sig att vara särskilt vilda.50 Om den geografiska avskildheten var ett drag som sammanförde regionerna Bretagne och Auvergne med varandra, fanns det även en annan faktor som gjorde att jämförelserna mellan de båda låg nära till hands för de republikanska etnografer som jag undersöker. I båda dessa regioner, Bretagne och Auvergne, föreställde man sig att det keltiska arvet skulle ha varit särskilt välbevarat.51 Vilket material lämpar sig då för att undersöka mina frågor om den republikanska etnografin? En intressant kategori av texter där det republikanska etnografiska intresset gör sig särskilt gällande är de reseskildringar som från år 1792 och framåt publiceras i Paris på initiativ av inrikesministeriet, eller på eget initiativ av personer med kopplingar till den politiska eller lärda eliten. Under första franska republiken publiceras en rad olika slags reseskildringar av de skiftande franska departementen, både sådana som tillkommit innan republiken, samt sådana som skrivits av uttalade republikaner själva.52 Dessa texter omfattar 48 Lingvistiskt skilde sig de norra, icke-bretonsktalande delarna av Bretagne från de södra, bretonsktalande delarna. I den bretonsktalande delen talades i huvudsak tre större dialekter i regionerna kring Tréguier, Léon respektive Vannes. Ford, Caroline, Creating the nation in provincial France: religion and political identity in Brittany, Princeton University Press, Princeton, New Jersey, 1993, 32f. 49 Se Gemie, Sharif, Brittany: The Invisible nation, 56. Catherine Bertho, “L’invention de la Bretagne: génèse social d’un stereotype”, 1980. Jean Markale, Identité de Bretagne, 1985. Louis Trenard, “Images de Bretagne dans la presse du XVIIIe siècle”, Annales de Bretagne et des Pays de l’Ouest, 1976. J. Gury, “À la découverte de la Bretagne, dans la seconde moitié du XVIIIe siècle”, in J. Balvcou and Y. Le Gallo (eds), Histoire culturelle et litéraire de la Bretagne, 3 vols, Paris, 1997. 50 Poitrineau, Abel, ”Clair Obscur Auvergnat au temps des lumières”, ur Histoire de l'Auvergne Manry, AndréGeorges (red.), Privat, Toulouse, 1974, pp. 341-367. Poitrineau, Abel, La vie rurale en Basse-Auvergne au 18e siècle (1726-1789), Diss., Paris, 1965. Jones, Peter Micheal, Politics and Rural Society: The Southern Massif Central c. 1750-1880, Cambridge University Press, Cambrigde, 1985. 51 Thiesse, Anne-Marie, “Modernising the Past: The Life of the Gauls under the French Republic”, in Free Access to the Past: Romanticism, Cultural Heritage and the Nation, Lotte Jenson, Joep Leerssen, Marita Mathijsen (red.), Brill, Leiden/Boston, 2010, 49. 52 För att få fram dessa texter har jag gjort sökningar på regions- och ortsnamn samt mer allmänna sökningar efter sökord som ”voyage”, ”tableau”, ”description” och så vidare. 16 skildringar av olika slag, det kan röra sig om reseskildringar där själva resan står i centrum, eller reseskildringar som behandlar de geologiska, agrikulturella eller kommersiella förhållandena, eller ofta en kombination av dessa, inom en eller flera regioner. Några av dessa reseskildringar som förekommer i tryckt form under den republikanska perioden, har sitt upphov innan revolutionen.53 Trots att dessa förrevolutionära reseskildringar inte har ett ”republikanskt” upphov, visar de på vilket sätt man under republiken använder sig av den existerande reselitteratursgenren för sina egna etnografiska ambitioner. När jag undersöker dessa texter studerar jag dem inte som reseskildringar av ”republikanska” resenärer, utan jag studerar vilka användningar och vilka funktioner dessa texter hade i den form de publicerades under första franska republiken. Arthur Youngs Voyages en France är ett exempel. Den publiceras 1789 i London och skulle överhuvudtaget inte studeras i en undersökning om den republikanska etnografin, om det inte vore för att den år 1794 trycks i Paris i en översatt version, försedd med ett utförligt förord.54 Legrand d’Aussys Voyage d’Auvergne är ett annat exempel. Legrand d’Aussys reseskildring utkom första gången 1788, i en kortare version och främst var inriktad på regionens geologiska förhållanden. Den andra versionen av Legrand d’Aussys text publiceras 1794, i en betydligt mer omfattande version och innehöll betydligt utförligare beskrivningar av invånarnas seder och bruk i regionen.55 För att ta fasta på de ”republikanska” användningarna av dessa texter, studerar jag även de förord som texterna innehåller, de skillnader som i Legrand d’Aussys fall finns mellan de olika textversionerna, samt även de samtida recensionerna av texterna. Utöver de reseskildringar som har sitt upphov innan revolutionen men som trycktes efter den, tillkommer sådana som både har sitt upphov och tryckdatum under första franska republiken. Redan 1789 publiceras första volymen av Dulaures Description des lieux principaux de France, och de fem andra volymerna publiceras sedan under den republikanska 53 I det följande behandlar jag bara sådana reseskildringar som berör Bretagne eller Auvergne. Men även Dusaulx reseskildring om Pyrenéerna som har sitt upphov innan revolutionen trycks först 1796, samt även delar av Saussures Voyages dans les Alpes publiceras under samma period. Dusaulx, Jean, Voyage à Barège et dans les Hautes-Pyrénées, fait en 1788, De l’Imprimerie de Didot Jeune, Paris, 1796. Saussure, Horace Bénedict de, Voyage dans les Alpes, précédés d’un Essai sur l’histoire naturelle des environs de Geneve, 4 volymer, Chez Samuel Fauche, Neufchâtel, 1779-1796. 54 Young, Arthur, Travels during the years 1787, 1788 & 1789, Bury St- Edmund’s, London, 1792. Young, Arthur, Voyages en France, pendant les années 1787-88-89 et 90, seconde édition, avec des corrections considérables et une nouvelle Carte, Chez Buisson, Imprim.-Libr., rue Hautefeuille, Paris, l’an II de la République [1794]. 55 Legrand d'Aussy, Pierre Jean-Baptiste, Voyage d'Auvergne, Chez Eugene Onfroy, Libraire, Paris, 1788. Legrand d’Aussy, Jean-Baptiste, Voyage fait en 1787 et 1788, dans la ci-devant Haute et Basse Auvergne, aujourd’hui départemens du Puy-de-Dome, du Cantal et partie de celui de la Haute-Loire, 3 volymer, Chez le Directeur de l’Imprimerie des Sciences et Arts, Paris, år III [1794]. 17 perioden. 56 Joseph Lavallées Voyage dans les départements de la France utkom under republikens första år, 1792, och är ett slags blandning av reseguide och pittoresk resa genom den nybildade republikens departement.57 Jacques Cambry är en republikansk administratör som reser omkring år 1794 och 1795 på uppdrag av centralmakten för att kartlägga vilka monument i departementet Finistère i Bretagne som undkommit revolutionens vandalisering. Hans omfattande rapport Voyage dans le Finistère publiceras ett par år senare i Paris.58 En annan intressant kategori av texter för att studera den republikanska etnografin är de departementstatistiska rapporter som börjar publiceras kring 1799 och framåt på initiativ av det franska inrikesministeriet. Dessa departementskildringar härrör från de statistiska projekten under tidigare år, vars främsta upphovsperson var inrikesministern Nicolas François de Neufchâteau. Dessa departementskildringar publiceras under den republikanska perioden vanligtvis med tillägget ”publicerat på order av inrikesministern” på titelsidan. Från de beryktat vilda regionerna Bretagne och Auvergne tycks dessa departementskildringar ha nått fram till centralmakten i varierande grad. Från Bretagne studerar jag departementbeskrivningarna från prefekterna i Morbihan, Île-et-Vilaine samt LoireInférieure.59 Från Auvergne är det bara prefekten Huguet i departementet i Allier som tycks ha skrivit en sådan rapport.60 För att skapa mig en bild av förhållandena i denna bergsregion undersöker jag även rapporten från prefekten Jerphanion i det angränsande departmentet Lozère.61 För att ytterligare förstå sammanhanget för detta statistiska insamlande av kunskap om invånarnas seder och bruk, undersöker jag i anslutningen till detta material även inrikesministeriets cirkulärbrev som var riktade till de regionala administratörerna. Dessa 56 Dulaure, Jacques-Antoine, Description des principaux lieux de France, Chez Lejay, Paris, 1789. Lavallée, Joseph, Voyage dans les départements de la France, par une société d’artistes et de gens de lettres, enrichi de tableaux géographiques et d’estampes, Brion, Paris, 1792-1800. 58 Cambry, Jacques, Voyage dans le Finistère, ou état de ce département en 1794 et 1795, 2 volymer, De l’Imprimerie-Librairie du Cercle-Social, Rue du Théâtre-Français, Paris, år VII [1799]. 59 Borie, Statistique du département d’Ille-et-Vilaine, par le citoyen Borie, préfet, publié par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des Sourds-Muets, Paris, år IX [1800]. Administration centrale de Morbihan, Description abrégée du département du Morbihan, år VIII [1799]. Huet de Coëtlizan, Jean-Baptiste, Statistique du départment de Loire-Inférieure, par J. B. Huet, Secrétaire général de Préfecture: rédigée à la demande du Préfet, publiée par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des Sourds-Muets, Paris, år X [1801]. Huet de Coëtlizan, Jean-Baptiste, Recherches économiques et statistiques sur le département de la Loire-Inférieure, Mme Malassis, Nantes, år XII [1803]. Huruvida Loire-Inférieure (Loire-Atlantique) ska räknas till de bretonska departementen har varit, och är fortfarande, ämne för debatt. Jag väljer att studera Loire-Inférieure tillsammans med de andra bretonska departementen då delar av dess område ingick i den förrevolutionära provinsen Bretagne. 60 Huguet, Jean-Antoine, Statistique du département de l’Allier, par le citoyen Huguet, préfet, publiée par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des sourds-muets, Paris, an X [1801]. 61 Jerphanion, Gabriel-Joseph, Statistique du département de la Lozère, par le cit. Jerphanion, publié par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des Sourds-Muets, Paris, an X [1801]. 57 18 finns samlade i volymerna av Receuil des lettres circulaires, ett samlingsverk av cirkulärbrev som främst härrör från och som trycktes upp på initiativ av François de Neufchâteau under hans två perioder som inrikesminister.62 Att på samma gång undersöka ”instruktionerna” som ”svaren” till de republikanska statistiska projekten gör att man genom instruktionerna kan se vilka ambitionerna var med den republikanska etnografin, från centralmaktens perspektiv, samtidigt som prefekternas skriftliga rapporter, de så kallade departementbeskrivningarna, visar hur genomförandet av dessa statistiska projekt gick till. Jag har valt avgränsningen till år 1804 som undersökningen slutdatum av flera anledningar. För det första därför att etablerandet av det franska kejsardömet brukar räknas som slutet på den franska revolutionen och att många av revolutionens reformer och administrativa projekt stabiliseras och konsolideras under denna period. För de etnografiska studierna av bönderna innebär året 1804 även skapandet av l’Académie Celtique, den lärda akademi vars medlemmar i många fall är de resenärer och administratörer som förekommer i denna uppsats. Både studiet av bönderna som ett slags historiska monument samt etablerandet av ett slags nationens ursprungshistoria kanaliseras in i de projekt som bedrivs av akademins medlemmar. Istället för att ställa mina frågor om det andra Frankrike till källmaterial som härrör från denna keltiska akademi, som fått relativt mycket uppmärksamhet inom forskningen, har jag därför valt att studera perioden som föregår denna, där frågorna om vilket det franska folket tänks vara och omfatta fortfarande är öppna för diskussion. Disposition Uppsatsens två undersökningskapitel, som följer detta inledande kapitel, undersöker syftet med och genomförandet av den republikanska etnografin i Bretagne respektive Auvergne. Efter dessa två undersökningskapitel följer en avslutande diskussion där undersökningens resultat sammanfattas och diskuteras. Undersökningen börjar i Bretagne i Frankrikes nordvästra hörn. I detta kapitel behandlas några av de resenärer som korsar regionen åren innan revolutionen, för att sedan fortsätta med de republikanska resenärerna Joseph Lavallée och Jacques Cambry, samt slutligen de regionala prefekterna departementbeskrivningar. Genom att studera hur de olika resenärerna och administratörerna skriver om syftena med sina resor, hur de skildrar landsbygdsinvånarnas seder och bruk samt vad man ska med dessa etnografiska skildringar 62 Receuil des lettres circulaires, instructions, programmes, discours, et autres actes publics, émanés du Citoyen François (de Neufchâteau), pendant ses deux exercices du Ministère de l’Intérieur, volym 1, L’Imprimerie de la République, Paris, år VII [1799]. 19 till, diskuterar kapitlet vad den republikanska etnografin var och hade för funktioner. Kapitlet introducerar även undersökningens första ”paradisöar”. Undersökningen fortsätter sedan till Auvergne i det franska Centralmassivet. I detta kapitel behandlas Legrand d’Aussy, vars reseskildring av regionen länge var den mest stilbildande och inflytelserika. Även fler ”paradisöar” introduceras i detta kapitel, olika självförsörjande stamsamhällen som Legrand upphöjer till ett slags republikanskt samhällsideal. Kapitlet behandlar sedan prefekten Huguets beskrivning av departementet Allier. Slutligen, i det fjärde kapitlet, sammanfattas undersökningens resultat och diskuteras. Detta kapitel återanknyter till de frågor jag ställer i inledningen och till undersökningens huvudlinjer, det vill väga säga till betydelserna av den republikanska etnografin. v 20 Kapitel 2: Bretagne Detta kapitel undersöker den republikanska etnografin i Bretagne. De texter som vi främst kommer att undersöka är dels Cambrys Voyage dans le Finistère och dels det som Lavallée skriver om Bretagne i sin Voyage dans les départements de la France, för att sedan fortsätta till vad de efterrevolutionära prefekterna skriver i sina departementskildringar från slutet av den republikanska perioden. Resenärerna i Bretagne Var börjar intresset för det folkliga i Bretagne? Om man med intresset för det fokliga avser det systematiska studiet av invånarnas seder och bruk, så är det först under 1700-talets sista decennier som detta kunskapsintresse gör intåg i reselitteraturen om Bretagne.63 Detta innebär dock inte att man inte redan under tidigare århundraden, i olika källor, som i kungliga intendenters rapporter från regionen eller i resenärers skildringar, kan möta spridda skildringar av den bretonska landsbygdsbefolkningens seder och bruk. Till exempel menade en 1600-talsresenär till Rennes, sätet för provinsens representativa församling (États de Bretagne), att stadens enda utmärkande drag var det stora antal råttor som fanns på gatorna, medan en intendentrapport från 1698 anmärker på de bretonska invånarnas fattigdom, slöhet och ständiga dryckenskap.64 När det kommer till ordval och konnotationer är skillnaden mellan dessa tidiga spridda rapporter om förhållandena i Bretagne och berättelserna/rapporterna från perioden under 1700-talets sista decennier, att invånarnas seder och bruk under den tidigare perioden inte är föremål för ett systematiska etnografiskt intresse eller studerade i egen rätt. Detta innebär att man under den tidigare perioden sällan talar om lingvistiska eller kulturella drag specifika för Bretagne, till exempel om invånarnas språk, klädedräkt, danser eller liknande. 65 Tidiga resenärer och administratörer i regionen talar om geografiska och ekonomiska förhållanden i Bretagne, inte om bretonska geografiska och ekonomiska förhållanden. Som Catherine Bertho 63 Bertho, Catherine, « L'invention de la Bretagne : Genèse sociale d'un stéréotype », in Actes de la recherche en sciences sociales, Vol. 35, novembre 1980 (L’identité), 46. Gury, Jacques, ”À la découverte de la Bretagne, dans la seconde moitié du XVIIIe siècle”, in Histoire littéraire et culturelle de la Bretagne, Éditions ChampionSlatkine, Paris-Genève, 1987, pp- 391-396. Markale, Jean. Identité de Bretagne, Entente, Paris, 1985, 87. 64 Båda citaten är hämtade från Gemie, Sharif, “Brittany and the French Revolution”, in Brittany, 1750-1950: The Invisible Nation, University of Wales Press, Cardiff, 2007, 56. Citaten kommer ursprungligen från Dubuisson-Aubenay, Itinéraire de Bretagne en 1636, Layeur, Paris, 2000, 58f respektive Trenard, Louis, “Images de Bretagne dans la presse du XVIIIe siècle”, Annales de Bretagne et des Pays de l’Ouest, 54:4, 1976, pp. 585-604. 65 Gemie, Brittany, 1750-1950: The Invisible Nation, 60. 21 uttrycker det, är det först under den period den kulturella mångfalden blir ett politiskt problem, som tanken om de olika provinsbornas specifika särdrag tar form.66 Beskrivningar av landsbygden och dess invånare upptog föga utrymme i de geografiska verk som trycktes under 1700-talets andra hälft. Trots att Piganiol de la Forces Nouvelle description de la France (publicerad i 15 volymer från 1751), liksom Abbé Expillys Dictionnaire géographique, historique et politique, samt Jean-Baptiste Ogées Dictionnaire historique et géographique de la Province de Bretagne från 1788 tillsammans ägnar flera hundra sidor åt förhållandena i Bretagne, innehåller dessa få uppgifter om landsbygdsinvånarna. 67 Även i reselitteraturen är detta drag tydligt. I François Marlins Voyages en France, som omfattar hans resor från 1775 till 1807, står städernas företeelser i centrum och det omkringliggande landskapet liksom dess invånare beskrivs sällan.68 Även Jacques-Antoine-Hippolyte de Guiberts resedagbok, som består av en serie brev riktade till hans hustru under sin tid i armén, vittnar om detta slag av resande där det etnografiska intresset ännu inte vuxit fram.69 Det är först hos en annan förrevolutionär resenär i Bretagne, den brittiske Arthur Young, som detta så kallade etnografiska intresse börjar synas. Youngs reseskildring, då den utkom 1792 i London, nästan omedelbart översattes till franska och trycktes under titeln Voyages en France 1794 i Paris.70 Young var en brittisk godsägare och jordbruksentusiast som under somrarna 1787, 1788 och 1789 färdades genom olika delar av det franska riket. I bagaget har Young ett gediget intresse för jordbrukets framsteg och förbättrande, med en rad skrifter om lanthushållningens utveckling bakom sig och, i sin Tour in Ireland (1780), har han tidigare skildrat de irländska förhållandena.71 Han färdas i Bretagne sensommaren 1788 och i sin 66 Bertho, « L'invention de la Bretagne : Genèse sociale d'un stéréotype », 45. Piganiol de la Force, Jean-Aymar, Nouveau voyage de France, nouvelle édition, revûe, corrigée & augmentée, 2 volymer, Theodore Legras, Paris, 1740. Expilly, Jean-Joseph, Dictionnaire géographique, historique et politique des Gaules et de la France, Éd. Desaint et Saillant, Paris, 1762-1770. Ogée, Jean-Baptiste, Dictionnaire historique et géographique de la province de Bretagne, 4 volymer, Nantes, 1778-1780. 68 Marlin, François, Voyages en France et pays circonvoisins depuis 1775 jusqu’en 1807, fyra volymer, Chez Guillaume et Compagnie, Paris, 1817. Marlins resebrev från Bretagne återfinns i volym 1, pp. 5-10, 26-28, 155163, 191-214. 69 Voyages de Guibert dans diverses parties de la France et en Suisse, faits en 1775, 1778, 1784 et 1785, ouvrage posthume, publié par sa veuve, D’Hautel, Paris, 1806. För fler exempel på reseskildringar av Bretagne från perioden innan revolutionen, vilka jag på grund av tryckdatum inte behandlar i min undersökning, se Jacques Gurys sammanställning av reselitteraturen om Bretagne från 1700-talet, Gury, Jacques, ”À la découverte de la Bretagne, dans la seconde moitié du XVIIIe siècle”, in Histoire littéraire et culturelle de la Bretagne, Éditions Champion-Slatkine, Paris-Genève, 1987, pp- 391-396. 70 Young, Arthur, Travels during the years 1787, 1788 & 1789, Bury St- Edmund’s, London, 1792. Young, Arthur, Voyages en France, pendant les années 1787-88-89 et 90, seconde édition, avec des corrections considérables et une nouvelle Carte, Chez Buisson, Imprim.-Libr., rue Hautefeuille, Paris, l’an II de la République [1794]. 71 Young, Arthur, Tour in Ireland, 1776-1779, edited with introduction and notes by Arthur Wollaston Hutton, George Bell & Sons, London, 1892. 67 22 resedagbok noterar Young hur landskapet utgör ett synnerligen ödsligt intryck (”Herregud! sa jag till mig själv, alla dessa slättmarker, dessa öknar, dessa ljungmarker, dessa avkrokar, dessa dyiga träsk som jag har genomkorsat i hundra mil [lieuses]” 72 ) och han anmärker på jordbrukets föråldrade metoder, invånarnas fattigdom och deras i allmänhet vilda utseende (”folket är nästan lika vilt som landet”).73 Trots att, eller kanske på grund av, Youngs pessimistiska beskrivning av de franska jordbruksförhållandena blev hans reseskildring mycket läst av de franska republikanerna. Den lästes på samma gång som ett vittnesmål om det feodala styrelseskickets brister, som ett bevis för behovet av en ny ordning i landet.74 Det tycks främst ha varit Youngs metoder för att studera landsbygden som stod i centrum för republikanernas läsning av Young. Resandet till rikets alla hörn liknades vid upptäckandet av främmande länder. Underskriften J.-B. S. skriver år 1801 i den republikanska tidskriften La Décade philosophique, littéraire et politique att det inte bara är ”kungadömena Angora och Pegu [sic] som är oss okända, det är även vårt Frankrike, vårt departement, vår stad. Det krävdes att en engelsman (Arthur Young), för tio eller tolv år sedan, kom för att resa i Frankrike, för att vi skulle få oss en mindre ofullständig bild än vi haft tills då av tillståndet av vårt jordbruk”.75 Det är i de republikanska resenärernas skildringar som studiet av landsbygdsinvånarnas seder börjar synas på riktigt. Liksom för Young, är det för dessa resenärer själva upptäckandet av landet som står i centrum. Joseph Lavallées Voyage dans les départements de la France utkom under republikens första år, 1792, och är ett slags blandning av reseguide och pittoresk 72 « Mon Dieu ! dis-je en moi-même, toutes ces landes, ces déserts, ces bruyères, ces genêts épineux, ces trous et ces marais fangeux que je viens de parcourir pendant cent lieues », Young (1794), Voyages, volym 1, 287. 73 ”[L]e peuple y est presqu’aussi sauvage que le pays », Young (1794), Voyages, volym 1, 267. 74 I förordet till den franska utgåvan av Youngs reseskildring menar till exempel översättaren ”Verket som vi för närvarande erbjuder allmänheten är kanske det viktigaste och definitivt det mest detaljerade som ännu har publicerats om Frankrikes jordbruk och resurser. Författaren visar på det klaraste vis att dess jordbruk är mycket underutvecklat, genom misskötsel av både lantbrukare och godsherrar. Han visar sedan att det finns möjlighet för förbättring, förklarar fördelarna med Frankrikes klimat och visar att det är sannolikt att dess territorium kan producera det dubbla och till och med det tredubbla som det producerar idag” (L’ouvrage que nous offrons actuellement au Public est peut-être le plus important et certainement le plus détaillé qui ait encore été publié sur l’Agriculture et les ressources de la France. L’Auteur […] démontre de la manière la plus claire que son Agriculture est fort en arrière, par la mauvaise gestion des fermiers et des propriétaires […] Il offre ensuite des moyens d’améloiration, expose les avantages du climat de la France, et prouve que son territoire est susceptible de produire le double et même le triple qu’il rapporte aujourd’hui”), Young (1794), Voyages, volym 1, 5f. 75 ”[C]e ne sont pas seulement les royaumes d’Angora et du Pégu [sic] qui nous sont inconnus, c’est notre France, notre département, notre ville. Il a fallu qu’un anglais (Arthur Young) vint, il y dix ou douze ans, voyager en France, pour nous donner les notions les moins imparfaites que nous eussion jusques-là sur l’état de notre agriculture”, recension av underskriften J.-B. S. Av Vocabulaire des termes de commerce, banque, manufactures… av J. Peuchet, i La Décade philosophique, littéraire et politique, par une sociét´te des gens de lettres, volym 29, Au Bureau de la Décade philosophique, Paris, l’an IX de la république française [1801], 201. 23 resa genom den nybildade republikens departement.76 Texterna om de olika departementen, vilka försågs med kartor i gravyr, gavs ut i separata häften som läsarna kunde prenumerera på för sex sous styck. I förordet till sin Voyage, skriver Lavallée att ”Frankrike var förut det land som intresserade oss minst. Man var mycket nyfikna på att lära sig om Indien, Kina, Japan, men få personer ansträngde sig för att studera sitt eget land”.77 Jacques Cambry reser år 1794 på uppdrag av centralmakten för att kartlägga vilka monument i departementet Finistère som undkommit revolutionens vandalisering. Hans omfattande rapport Voyage dans le Finistère publiceras ett par år senare i Paris.78 Hans reseskildring är en inbjudan till andra resenärer att bege sig till de vilda bretonska kusterna: ”Invånare i Paris, er som jag har mött sökandes efter vackra vyer och upplevelser i Apenninerna och Alperna, undvik dessa välfrekventerade trakter: kom och vandra längs stränder som ingen modern författare ännu har beskrivit och ingen poet har besjungit”.79 Bonden som historielös vilde I denna del undersöker jag de utmärkande dragen av den republikanska etnografin i Bretagne. När de republikanska resenärerna och administratörerna beskriver den bretonska landsbygdsbefolkningen, när de talar om landsbygdsinvånarnas seder och bruk (mœurs et usages), gör de det genom att tala om dessas boningshus, klädedräkt, språk och fysiska drag. Redan i Youngs reseskildring, trots att den inte hör till de republikanska skildringarna, märks ett mer etnografiskt förhållningssätt än hos tidigare resenärer. Främst berör Youngs reseanteckningar om den bretonska landsbygden jordbrukets metoder, men emellanåt lämnar dessa plats för beskrivningar av invånarna själva. Vid en marknadsplats i staden Landivisiau, till exempel, fascineras Young av invånarnas klädedräkt och menar att här har vi att göra med ett annat folk än det franska: Marknadsdag i Landivisiau, vilket ger mig tillfälle att se åtskilliga låglands-bretoner samlade, såväl som deras boskap. Männen har stora knäbyxor, går med bara ben, och de flesta bär träskor, 76 Lavallée, Joseph, Voyage dans les départements de la France, par une société d’artistes et de gens de lettres, enrichi de tableaux géographiques et d’estampes, Brion, Paris, 1792-1800. För hans artiklar om Bretagne, se ”Côtes-du-Nord” (volym 1), ”Île-et-Vilaine” (volym 2), ”Loire-Inférieure” och ”Morbihan” (volym 3). Det finns ingen artikel om Finistère. 77 ”La France étoit autrefois le pays qui nous intéressoit les moins. On étoit fort curieux de connoître l’Inde, la Chine, le Japon, mais peu de personnes se donnoient la peine d’étudier leur pays”, Lavallée (1792), Voyage, volym 4, ”Introduction”, 1. 78 Cambry, Jacques, Voyage dans le Finistère, ou état de ce département en 1794 et 1795, 2 volymer, De l’Imprimerie-Librairie du Cercle-Social, Rue du Théâtre-Français, Paris, år VII [1799]. 79 “[H]abitans de Paris, vous que j’ai rencontrés cherchant sur l’Appenin et sur les Alpes, de grands acpects, des jouissances ; fuyez ces pays fréquentés ; venez errer sur nos rivages qu’aucun moderne n’a décrits, qu’aucun poète n’a chanté », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 98. 24 de har markerade ansiktsdrag, som gallerna, och deras ansikten uttrycker på samma gång energi och slöhet, de är starka, tunga och kraftiga. De unga kvinnorna är så märkta av arbete att deras mjuka drag är fullständigt utsläckta. Vid första anblicken förstår man att det är ett folk helt annorlunda fransmännen.80 Intressant i citatet är hur den bretonske landsbygdsinvånare tar form som något specifikt, denne är inte längre bara en provinsbo bland många, utan en bas-breton, en ”låglandsbreton”, utstyrd i karaktäristiska kortbyxor och träskor. Även de fysiska dragen skiljs ut som specifikt låglandsbretonska, det grova utseendet och kombinationen av ”på samma gång energi som slöhet” för tankarna till en tungt, kraftigt djur. Youngs beskrivning av kvinnorna, vilka genom hårt arbete skulle ha förlorat sina kvinnliga egenskaper, blir ännu ett sätt att markera det intryck av primitivism som dessa låglandsbretoner lämnar på honom, då det var ett sätt att likna dessa med så kallade barbariska folkslag. Youngs reseskildring innehåller så många beskrivningar av kvinnorna i de olika franska regionerna att det vore underlag för en studie i sig. Dessa beskrivningar fungerade även som en kritik av det dåvarande styrelseskicket i Frankrike, där det bördiga, kvinnliga Storbritannien kontrasteras mot de obrukade, sterila Frankrike.81 I de republikanska resenärernas skildringar förekommer det än fler inslag om de bretonska landsbygdsinvånarna. Liksom hos Young, är den bretonske bonden i Jacques Cambrys Voyage dans le Finistère en kort, bred och muskulös person. Han är klädd i kort väst, stora avklippta byxor som lämnar större delen av benen bara och på fötterna bär han träskor.82 Eftersom bonden aldrig tvättar sig, och ofta på grund av onykterhet ramlar ner i ”diken, dammar, kloaker” är han ständigt täckt av lera och smuts. Håret är långt och platt, skägget och yvigt och ansiktet fullt av smutsränder och, utöver detta, lider han i de flesta fall av hudåkomman skabb.83 Vidare berättar Cambry hur landsbygdsbefolkningen ofta lever utom synhåll från de stora vägar som genomkorsar området. Gårdarna ligger utspridda och gårdarna ”är gömda bakom 80 ”Jour de foire à Landivisiau, ce qui me fournit une occasion de voir nombre de Bas-Bretons rassemblés, ainsi que leurs bestiaux. Les hommes ont de grandes culottes, vont les jambes nues, et la plupart avec des sabots ; des traits bien marqués, comme les Gallois, avec des figures qui expriment à la fois l’énergie et la paresse ; ils sont forts, gros et quarrés. Les jeunes femmes sont tellement ridées par le travail, que la douceur de leur sexe paroît absolument éteinte. Au premier coup d’œil on s’apperçoit que c’est un peuple tout différent des Français », Young (1794), Voyages, volym 1, 275. 81 Se även Young (1794), Voyages, volym 1, sidorna 29, 52, 68, 90, 144, 296, 421, 443. 82 Cambry (1799), Voyage, volym 1, 60. Lavallée (1792), Voyage, volym 3, « Morbihan », 5. 83 « Imaginez […] la malpropreté, la gale originelle héréditaire, et des pères et des enfans, la malpropreté d’individus qui ne se baignent, qui ne se lavent jamais, qui sortent des fossés, des mares, des cloaques ou l’ivresse les avoit précipités ; peignez-vous ces cheveux plats et longs, cette barbe épaisse, ces figures chargées de raies crasseuses », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 60. 25 diken, i ett virrvarr av träd och busksnår, alltid på lågt belägna platser”. Det är egentligen bara”jägare som får syn på dem”.84 Om man sedan närmar sig en sådan undanskymd gård, fortsätter Cambry, upptäcker man först grönskande fruktträdgårdar och en samling hus: några lador, ett halmtäckt skjul för förvaring av jordbruksinstrument och, sedan, den fönsterlösa lerhydda som är familjens bostadshus. Framför husets ingång ligger gödselvatten i pölar som inte sällan sipprar in genom dörröppningen. Inuti huset, i det kvalmiga, rökfyllda innandömet, upptäcker man gårdens invånare, ”de mest smutsiga, grova, vilda individer” som lever sida vid sida med gårdens boskap inuti huset, med endast ett lågt stängsel som skiljer människorna och djuren åt.85 Ett viktigt inslag i de republikanska resenärernas berättelser om bönderna är likställandet mellan invånarnas fysiska drag inom ett område med de geografiska eller klimatmässiga förhållandena.86 Om invånarna i den bretonska kuststaden Léon, skriver till exempel Cambry att dessa inte led av några sjukdomar och levde långa liv därför att de ständigt utsattes för väder och vind.87 Det är bilden av ett kustträd som används, böjt, krökt av vädrets makter, men just därför segt och tåligt. Denna typ av korrelation mellan klimatet och invånarna inom ett avgränsat område gick tillbaka till de klimatlärotänkande som funnits åtminstone sedan Montesquieus dagar, men som under 1700-talets andra hälft hade lämnat sitt främsta avtryck i en rad medicinska topografier om invånarna i de skiftande franska provinserna.88 Dessa medicinska topografier, som har kallats ”ny-hippokratiska” på grund av likställandet mellan ett områdes klimat och invånarnas fysiska särdrag, studerade förhållandet mellan olika klimatregion och invånarnas fysiska konstitution i dessa.89 Inbegripet i detta ny-hippokratiska tänkande var att man ofta tänkte kring invånarna i ”typer”, som exempelvis kustmänniskan, bergsmänniskan, skogsmänniskan och så vidare. 84 ”[L]es maisons cachées derrière des fossés, dans des fouillis d’arbres et de buissons, toujours dans les lieux les plus bas […] « [N]e sont apperçus que des chasseurs », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 53. 85 ”Mais au milieu de ces sites délicieux, vivent les individus les plus sales, les plus grossiers, les plus sauvages ; leur cahute sans jour, est pleine de fumée ; une claie légère la partage : le maître du ménage, sa femme, ses enfans et ses petits enfans occupent une de ces parties ; l’autre contient les bœufs, les vaches, tous les animaux de la ferme ». Cambry (1799), Voyage, volym 1, 58. 86 Bertho, « L'invention de la Bretagne : Genèse sociale d'un stéréotype », 50. Corbin, Alain, The Lure of the Sea: The Discovery of the Seaside in the Western World, 1750-1850, 208f. 87 Cambry (1799), Voyage, volym 1, 48f. 88 Se Darluc, Michek, Histoire naturelle de la Provence, contenant ce qu’il y a de plus remarquable dans les règnes végétal, minéral, animal, et la partie géoponique, 3 volymer, Avignon, 1782-1786. Desmar, J.-T., De l’air, de la Terre et des eaux de Boulogne-sur-Mer, Pierres, Paris, 1761. Tully, Florent Guillaume, Essai sur les maladies à Dunkerque, Dunkerque, 1760. Lépecq de la Cloture, Louis, Collection d’observations sur les maladies et les constitutions épidémiques, Rouen, 1778. Till dessa medicinska topografier hör även den kungliga medicinska akademins (la société royale de médicine) stora insamligsprojekt om invånarnas fysiska konstitution i rikets olika regioner. 89 Corbin, The Lure of the Sea, pp. 207-210. 26 Men även om denna ny-hippokratiska tradition är närvarande i de republikanska resenärernas skildringar av bönderna i Bretagne, gränsar denna kunskapstradition till andra förklaringskategorier för vad det är som formar bönderna. Särskilt viktig tycks förklaringskategorin ”samhället” vara. Cambry, som i stycket ovan noga förklarat kustinvånarnas specifika särdrag med klimatet, skriver vid ett annat tillfälle i sin Voyage dans le Finistère hur det ”i dessa trakter finns betydligt mer variation i invånarnas karaktär än vad det finns i luftens temperatur och klimat; vilket visar att samhällsinstitutionerna och styrelseskicket inverkar på människan lika mycket som hennes plats på jorden”.90 En handfull teman dominerar alltså resenärernas och administratörernas berättelser om den bretonska landsbygdsbefolkningen: smutsen,91 närheten till djuren,92 latheten eller slöheten,93 samt vidskepelsen. 94 När intresset för det folkliga väl tog fart under 1700-talets sista decennier, skedde det inom det etnografiska tänkande som redan hade etablerats för studerandet av nya världens invånare, vilket gjorde att det folkliga och det vilda blev nära associerade med varandra. Anledningen till att man studerade landsbygdsinvånarna i Bretagne vara med andra ord samma anledning som man studerade så kallade primitiva folkslag i nya världen. Genom att bege sig långt bort från civilisationen, kunde man finna de universella principer efter vilka alla samhällen fungerade. I avsaknad av en historia eller några monument som kunde säga något om deras kultur, undersöktes istället de så kallade vilda folkslagen genom studiet av deras kroppar, utsmyckningar, kläder och ritualer.95 Levande monument Den republikanska etnografin innehåller olika slags attityder till bönderna, där den första är det nedsättande perspektivet (smuts, dumhet, våld, dryckenskap), medan det andra är det mer beundrande, där de negativa bilderna blandas med ett slags beundrande attityd. Särskilt Cambrys Voyage dans le Finistère innehåller många inslag av denna dubbla attityd till de 90 ”En ces contrées, il y beaucoup plus de variété dans le caractère des habitants, que dans la température de l’air et le climat; ce qui démontre que les institutions civiles, les formes de gouvernement influent sur l’homme autant au moins que sa position sur le globe”, Cambry (1799), Voyage, volym 1, 50. 91 Borie (1799), Statistique, 8, 53. Cambry (1799), Voyage, volym 1, 59. 92 Cambry (1799), Voyage, volym 1, 58, 96, 134. Huet de Coëtlizan (1801), Statistique, 10. 93 Cambry (1799), Voyage, 45, 65f. Borie (1799), Statistique, 11. Lavallée (1792), volym 1, ”Côtes-du-Nord”, 4. Lavallée (1792), Voyage, volym 3, « Morbihan », 6. 94 Lavallée (1792), Voyage, volym 3, ”Morbihan”, 51. Lavallée (1792), Voyage, volym 1, ”Côtes-du-Nord”, 23. Lavallée (1792), Voyage, volym 3, ”Loire-Inférieure”, 31. Lavallée (1792), Voyage, volym 3, « Morbihan », 7. Cambry (1799), Voyage, volym 1, 60, 70, 149, 180. Cambry (1799), Voyage, volym 2, 47. Huet de Coëtlizan (1801), Statistique, 11. Huet de Coëtlizan (1803), Recherches, 402, 417, 459. 95 Burguière, André, ”Monarchical Centralization and the Birth of Social Sciences: Voyagers and Statisticians in Search of France at the End of the Eighteenth Century”, in Tocqueville and Beyond: essays on the Old Regime In Honor of David D. Bien, Robert M. Swartz och Robert A. Scnheider (eds.), University of Delaware Press, Newark, 2009, 239. 27 bretonska bönderna, där dessa på samma gång avfärdas och idealiseras, som i till exempel följande stycke: Döm inte dessa människor efter deras utseende; de är i allmänhet gästfria, intelligenta och förfinade, de har ett gediget förnuft, de beräknar med riktighet, men fantasin dominerar hos dem. Prästerna har missbrukat detta; i resten av mitt verk kommer ni att se hur överdriven deras vidskepelse är, hur många drömmar som styr dem, de lever bland vålnader, demoner, älvor, spöken och trollkarlar, de ser dem om natten, på dagen, i sömnen, i hörnen av dikena, i luften och i molnen.96 I citatet blandas de annars fördomsfulla bilderna med ett hyllande av landsbygdsbefolkningen. Anledningen till bretonernas särdrag lokaliseras av Cambry till deras överdrivna vidskeplighet. Att vidskepelsen tänks uppta en sådan stor plats i dessa bönders liv förklaras vidare med den keltiska kulturens tidigare utbredning i området, samt sedan med den katolska kyrkans uppeldande av dessa lättpåverkade sinnen.97 Vidskepelse och tro på magiska krafter var även ett sådant drag som resenärer till nya världen uppehöll sig vid och Cambrys förklarar därför vidare: ”Det finns inget land, inte ens i Afrika, där människor är mer vidskepliga än de är i Bretagne. Prästerna var här [innan revolutionen] tillbedda som gudar”.98 Denna dubbla attityd, där det beundrande blandas med det fördömande, har setts som särskilt karaktäristisk för reselitteraturen under 1700-talets andra hälft. Sharif Gemie säger ifråga om representationerna av Bretagne från denna tid att det fanns stora likheter i sättet som både Bretagne och den så kallade Orienten konstruerades.99 Gemie menar att något som talar för en jämförelse mellan tidens orientaliska diskurs (eller exotistiska i största allmänhet) är de direkta jämförelser som de historiska aktörerna själva gör. Vid många tillfällen gör även resenärerna och administratörerna direkta jämförelser mellan bönder och så kallade vilda folkslag. Om Young talade om ”Huronindianer”, väver de republikanska resenärerna en väv av jämförelser som omfattar så kallade vilda folkslag från världen alla hörn, såväl invånarna i 96 ”Ne jugez pas ces gens sur l’apparence ; ils sont en général hospitaliers, intelligens et fins, ils ont une raison solide, ils calculent avec justesse, l’imagination domine chez eux. Les prêtres en ont abusé ; on verra par les détails que le cours de mon ouvrage déterminera, quel est l’excès de leur superstition, combien de rêves les dominent ; ils vivent au milieu des ombres, des démons, des fées, des revenans et des sorciers ; ils les voient la nuit, le jour, dans leur sommeil, au coin de leurs fossés, dans les airs et sur les nuages », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 61. 97 Cambry (1799), Voyage, volym 1, 171. 98 ”Il ne point de pays, même en Afrique, où l’homme soit plus superstitieux qu’il l’est en Bretagne. Les prêtres étaient, pour ainsi dire, adorés comme des dieux », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 70. 99 Gemie, Sharif, ”Oriental Brittany”, i Brittany, 1750-1950: The Invisible Nation, University of Wales Press, Cardiff, 2007, pp. 86-104. 28 ”nya Holland” (eller dagens Australien), som ”Hottentotter”, ”Kamtjatkaner” och vilda befolkningar i 1000-talets Skottland.100 Jag tycker att man kan gå längre än att bara konstatera att dessa direkta jämförelser görs av de historiska aktörerna själva och också fråga sig varför. Vilken slags kunskap låg till grund för dessa föreställningar om den bretonske bonden som tar form här? En viktig anledning till att de republikanska resenärerna jämför så direkt till den exotiserande reselitteraturen om andra delar av världen, är att de själva skriver in sig i denna genre. Dessa direkta jämförelser antyder att resenärerna tänker kring det de ser genom reselitteraturens språk och begreppsvärld. De bretonske bönderna likställdes med vildarna, vilka, i det sena 1700-talets tänkande, i avsaknad av några monument som kunde säga något om dess historia, undersöktes genom studiet av dess kroppar, klädnader och traditioner. Vilden, och i förlängningen bonden, gjordes till en historielös varelse, som levde utanför den historiska utvecklingen. På grund av dess historielösa karaktär, gjordes vilden istället till ett levande monument över förfluten tid. Bretonerna, och i synnerhet låglands-bretonerna föreställs leva i ett slags vakuum utanför tidens och historiens gång, och blir därför föremål för den etnografiskt inriktade resenärens blick. Cambry föreställer sig till exempel att långlandsbretonerna fortfarande traderade druidernas läror och bar på uråldrig kunskap.101 Han betraktar alltså dessa folkliga seder som historiska lämningar av förfluten tid. Även prefekten Huet de Coëtlizan ser landsbygdsbefolkningens traditioner och sagor som autentiska lämningar av den keltiska kulturen.102 De republikanska resenärerna och administratörerna som studerade böndernas seder i Bretagne, såg alltså dessa seder som historiska lämningar av avlägsna tider. På så sätt gjordes bonden själv till ett historiskt föremål. Detta sätt att undersöka bönderna skulle fortsätta utvecklas av den keltiska akademin, i vilken Cambry var en av de centrala centrala gestalterna. För att kartlägga den keltiska historien, initierade denna akademi stora insamlingsprojekt om bönderna seder, språk och traditioner, vilka betraktades som autentiska kvarlevor från fjärran tider.103 100 Cambry (1799), Voyage, volym 1, 75 (”Nouvelle Hollande”, Hotentots”, ”Mexique”), 85f (”Irlandais dans le onzième siècle”), 216 (”Kamchatka”). 101 Cambry (1799), Voyage, volym 1, 219ff. Se även Cambry (1799), volym 1, 149, 180, 231. Cambry (1799), volym 2, 47, 173ff. 102 Huet de Coëtlizan (1801), Statistique, 11. Huet de Coëtlizan (1803), Recherches, 402, 404f, 417. 103 Gemie, Brittany, 1750-1950: The Invisible Nation, 42. Ozouf Mona. ”L'invention de l'ethnographie française : le questionnaire de l'Académie celtique”. In: Annales. Économies, Sociétés, Civilisations. 36ᵉ année, N. 2, 1981. pp. 210-230. Guiomar Jean-Yves. ”La Révolution Française et les origines celtiques de la France”. In: Annales historiques de la Révolution française, n°287, 1992. pp. 63-85. Belmont, Nicole, ”L'Académie celtique et George Sand. Les débuts des recherches folkloriques en France”. In: Romantisme, 1975, n°9. Le peuple. pp. 2938. 29 De atlantiska paradisöarna Vid den tid då landsbygden och dess invånare under 1700-talets sista decennier blir föremål för de högre samhällsklassernas intresse, det som ingick i den större rörelse som jag i denna uppsats kallar för uppkomsten av ett etnografiskt kunskapssökande, började även de atlantiska öarna ådra sig ett särskilt intresse hos resenärerna i Bretagne. 104 Det etnografiska kunskapssökandet handlade i grund och botten om att finna de principer efter vilka samhällen fungerade, ju enklare och vildare folkets seder verkade i ett visst område, desto bättre. Av denna anledning utgjorde de atlantiska öarna för de etnografiska resenärerna särskilt priviligierade platser för att undersöka samhällets grundprinciper. Slutna och isolerade, kunde man där finna människor som levde som ädla vildar i ett slags ursprungligt samhällstillstånd.105 År 1768 gav författaren Billardon de Sauvigny verket L’Isle d’Ouessant, där invånarna på ön Ouessant utanför den bretonska västkusten skildras som ett primitivt och orört idealsamhälle.106 Det är tydligt att de republikanska resenärerna i Bretagne under 1700-talets sista år är välbekanta med dessa insulära utopier, för både Joseph Lavallée och Jacques Cambry finner varsin under sina resor längs de bretonska kusterna. Den dygdiga paradisön från Billardon de Sauvignys verk återkommer i en republikansk tappning, för både Lavallée och Cambry använder dessa atlantiska paradisöar som ett sätt att, i naturtillståndet, hitta en grund för republikens rötter. Cambry finner sin paradisö på en vindpinad liten ö utanför kusten av den norra delen av Bretagne. Ön Batz täcker en yta på ungefär tre kilometer, det växer inga träd och befolkningen lever av fiske, småskaligt jordbruk och att samla tång och skaldjur. Ön har tre byar och en befolkning på cirka åttahundra personer. Cambry lyfter fram denna plats som ett republikanskt paradis, där befolkningen lever i jämlikhet, bortom civilisationens korruption, bortom kulturens skadliga inverkan. Cambrys skildring av befolkningen på denna ö kontrasterar starkt mot de porträtt av bönder han tecknar i de övriga delarna av sin 104 Se Salomé, Karine, Les îles bretonnes, une image en construction (1750-1914), Presses universitaires de Rennes, 2003 (första delen ”La découverte des îles”, pp. 31-107). Se även Certeau, Michel de, La culture au pluriel, Christian Bourgois Éditeur, Paris, 1980, 52. Bertho, Catherine, « L'invention de la Bretagne : Genèse sociale d'un stéréotype », in Actes de la recherche en sciences sociales, Vol. 35, novembre 1980 (L’identité), 46. Gury, Jacques, ”À la découverte de la Bretagne, dans la seconde moitié du XVIIIe siècle”, in Histoire littéraire et culturelle de la Bretagne, Éditions Champion-Slatkine, Paris-Genève, 1987, 391. 105 Även om Rousseau själv inte använder begreppet ”ädel vilde”, är detta begrepp under 1700-talets andra hälft starkt associerat med hans texter, se Duchet, Michèle, Anthropologie et histoire au siècle des lumières: Buffon, Voltaire, Rousseau, Helvétius, Diderot, Maspero, Paris, 1971, 323ff. 106 Billardon de Sauvigny, Edme-Louis, L’Innocence du premier âge en France, ou Histoire amoureuse de Pierre le Long et de Blanche Bazu, suivie de La Rose ou La Fête de Salency et L’isle d’Ouessant, Paris, De Lalain, 1768. 30 reseskildring. Befolkningen här lever under mycket svåra levnadsförhållanden och är märkta av naturens hänsynslöshet, men de äger ett slags ursprunglig och naturlig visdom som bara människor som lever vid civilisationens utkanter kan äga. Cambry beskriver hur han, vid ett tillfälle under sin vistelse på ön, fördjupade sig i ett samtal med öns äldste och imponerades av den avskalade klokhet och visdom som dessa visade prov på: Jag frågade ut traktens ansedda personer. Sittandes på en klippa, på en kulle vid kvarnen, omgiven av män vars godhet och nit jag beundrade, vilken klarhet, vilken enkelhet i deras tankar! De [tankarna] sträcker sig inte långt, de är begränsade: men som de [männen] väger och mäter vad de säger! Vilken precision, vilken koncishet i deras språk! Inget andefattigt, inga komplimanger, inga bugningar, men en ärlig frihet, gester utan hårdhet, tillmötesgående erbjudanden utan artighet, sanna tjänster utan fjäsk, den goda trons handslag, enkelhetens skratt.107 Cambrys beskrivande av denna scen, hur han suttit vid toppen av en klippa, hur han varit omgiven av byns äldste, anknyter på samma gång till närheten till naturen, som till tidens reseskildringar där resenärer till nya världen skildrar sina besök med invånarna i liknande termer. Resenärens egen upphöjdhet och traktens invånare omgivna nedanför honom, den avskalade, naturliga klokheten som resenären imponeras av på samma gång som han upplever ett visst avstånd till, befolkningen som ädel, därför att de är i naturtillståndet, men också, just på grund därav, begränsade i sitt tänkande och i sin horisont. Även i det drag som annars är det mest kännetecknande för de bretonska bönderna, vidskepligheten och tron på övernaturligheter, skiljer sig invånarna på Batz från de bretonska bönderna i övrigt. Cambry är noga med att påpeka hur byns invånare knappt ägnar sig åt religion: 107 ”Je questionnai les notables du pays. Assis au sommet d’un rocher, sur la butte du moulin, entouré d’hommes dont j’admirois les complaisances et le zèle, quelle clarté, quelle simplicité dans leurs idées ! Elle ne s’étendent pas en surface ; un cercle étroit les borne : mais comme ils mesurent, comme ils calculent, comme ils ont pesé ce qu’ils disent ! Quelle précision, quelle concision dans leur langage ! rien de fade, point de complimens, point de courbettes dans cette île ; mais une honnête liberté, des mouvemens prononcés sans rudesse, des offres obligeantes sans politesse, des services réels sans empressement, le serrement de main de la bonne foi, le rire de la simplicité ». Cambry (1799), Voyage, del 1, 103f. 31 Religionen, denna sagornas, drömmarnas och lögnernas moder, lämnar inga skuggor i deras fantasi, och berättelserna om spöken, trollkarlar, demoner, som man finner överallt annars, förekommer inte på ön Batz.108 När det kommer till skildrandet av öbornas samhällsorganisation är det tydligt hur Cambry skriver om ett slags revolutionär fantasi om hur ett samhälle borde se ut. Alla byns invånare utgör en stor familj, de älskar sin fosterjord (det vill säga, ön), trots dess råa vindar och återkommande stormar, de lever självständiga, de lever i jämlikhet och i frihet. Detta folk, menar Cambry, ”var republikanska redan innan revolutionen”.109 Varje familj äger en eller två kor, de brukar sin jord, lever av fisket och samlar in tång längs stränderna som de tillverkar förnödenheter av. Inga privilegier skiljer öns invånare från varandra, de delar på rättigheterna till fiske ur havet.110 Cambrys paradisö, på vilken invånarna lever utan såväl lyx, religion som olika hierarkier som skiljer dem åt, blir platsen för ett slags republikanskt naturtillstånd. För den republikan som Cambry är blir detta synonymt med att det handlar om en republikansk ö, vilket visar på vilket sätt den republikanska etnografin använder sig av existerande troper (i det här fallet paradisöarna) och sedan grundar republiken i dem. Berättelsen om de ädla republikanska vildarna på ön Batz får följaktligen funktionen av att visa att de andra bretonska bönderna, trots att de inte ännu inte verkar republikanska, är det egentligen i naturtillståndet. I sin Voyage dans les départements de la France, finner Lavallée sina republikanska paradisöar på såväl Ouessant som Groix. Den första är samma ö som Billardon de Sauvigny skrev om på 1760-talet, medan den andra är en ö utanför kusten av de södra delarna av Bretagne. Lavallées beskrivning av dessa öar är, i jämförelse med Cambrys långa text, relativt kortfattad, men den innehåller inte desto mindre flera intressanta iakttagelser. Så här skriver Lavallée om Ouessant och Groix: 108 ”La religion, cette mère de fables, de rêveries et du mensonge, ne laisse aucun fantôme dans leur imagination ; et les contes de revenans, de sorciers, de démons qu’on retrouve par-tout, n’existent point dans l’île de Batz ; on n’y pense plus même aux cérémonies superstitieuses qu’on y pratiquoit, il y a trois ans ; trop occupés par les travaux du corps, ils n’on le tems ni de se souvenir, ni de calculer, ni de rêver », Cambry (1799), Voyage, del 1, 109. 109 « Tous les habitans du pays forment une seule famille ; ils aiment leur patrie, malgré son âpreté, malgré les vents et les tempêtes habituelles qui la désolent : ils y sont seuls, ils y sont maître, ils y vivent en liberté. Ce peuple étoit républicain avant la révolution : on ne trouve chez lui ni gens de lois, ni prêtres, ni médecins ; jamais l’égalité ne fut ailleurs aussi complète », Cambry (1799), Voyage, del 1, 106. 110 ”Les rives de la mer appartiennent à tous les insulaires ; on en redoute le partage ; on est bien convaincu, si l’opération proposée par le gouvernement s’exécutoit, que les rivages divisés, subdivisés, sur lesquels on auroit des droits particuliers, seroient une source de haine, de débats et de violence », Cambry (1799), Voyage, del 1, 106. 32 Vi genomkorsade öarna Ouessant och Groix, på vilka vi har funnit varken lyx eller monument, utan fiskare, enkla och dygdiga människor, nära naturen och är värdiga nog att vara republikaner, men finns det så ädla vildar som den katolska religionen inte har korrumperat?111 På samma sätt som hos Cambry, är naturtillståndet, här förankrat i ön, detsamma som avsaknaden av lyx och andra kulturyttringar som monument. Men, till skillnad från Cambrys berättelse, är naturtillståndet på Lavallées öar inte riktigt lika orört. Öborna har, genom sin överdrivna religiositet, korrumperats av den katolska religionen, vilket i republikanska termer är detsamma som att säga att alla kulturens skadliga inflytanden har förmörkat öbornas sinnen. Den ädle vilden är här inte längre riktigt så ädel som han skulle kunna vara, då han genom yttre påverkan (av prästerna) har börjat likna de andra förblindade och grova bönderna. Det sätt på vilket Lavallée sedan fortsätter stycket är intressant: ”Det kommer att bli svårt att med rötterna rycka upp det onda som av prästerna har planterats i denna bördiga jord, men det är framför allt här som vi måste medföra utbildningen, för det är till de goda som man måste göra det, eftersom de dåliga inte lär sig ingenting”.112 De ”goda” vildarna är med andra ord de som redan från början bär på potential att bli republikanska (igen, då de redan var det i naturtillståndet), medan utbildning bara är bortkastad på de ”dåliga” vildarna. Sammanfattningsvis, när resenärerna och administratörerna beskriver invånarna på dessa paradisöar, gör de det i termer av att tala om dessa som ädla vildar. De talar om deras samhällsform, om jämlikheten som rådde dem emellan, om hur de levde ett liv utan någon yttre påverkan. Precis som i fallet med de ”barbariska” bönderna ovan, var detta tal om de ädla bönderna tätt sammanvävt med det sena 1700-talets reselitteratur. Vi såg till exempel hur Cambry hävdade, om öborna på Batz, hur dessa var ”republikanska innan revolutionen”, och Lavallée som menade att invånarna på Ouessant skulle ha varit republikanska om de inte hade korrumperats genom påverkan utifrån. Att de republikanska resenärerna och administratörerna gör naturtillståndet synonymt med det republikanska samhällsskicket, innebär att de, genom etnografin, försöker etablera en ”naturlig” grund för republiken. 111 ”Nous avons couru les isles d’Ouessant et de Groaix, où nous avons trouvé ni luxe, ni monumens, mais des pêcheurs, mais des hommes simples et vertueux, bien boisins de la nature, et bien dignes d’être répbulicaines; mais est-il de si bons naturels que le [?] de la relgion catholique n’ait altérés?”, Lavallée (1792), Voyage, volym 3, « Loire-Inférieure », 3. 112 ”On aura de la peine à déraciner l’arbre du mal que le prêtre a planté dans cette terre fertile; mais c’est là qu’il faut sur-tout porter l’instruction publique, car c’est aux bons qu’on la doit, parce que les méchans ne s’instruisent pas”, Lavallée (1792), Voyage, volym 3, « Loire-Inférieure », 6. 33 Administration som etnografi I Bretagne fortsätter den republikanska etnografin med de statistiska projekten, som gör sig särskilt gällande från ungefär 1799 och framåt.113 Den före detta provinsen Bretagne hade efter revolution delats upp i fyra departement (Finistère, Côtes-du-Nord, Île-et-Vilaine och Morbihan), vilka alla så småningom försågs med varsin prefekt. Prefekterna fick ansvar för att administrera regionen och var, på ett annat sätt än den representativa församlingen varit innan revolutionen, direkt underställda centralmakten. En inte lika undersökt del av prefekternas arbete är deras uppdrag att sammanställa beskrivningar av sina respektive departement. Den reforminriktade inrikesministern Nicolas François de Neufchâteau beskriver syftet med dessa departementbeskrivningar såhär: Varje år lägger redogörelserna av departementen fram, för de franska medborgarnas ögon, den korrekta tavlan över allt som står i samband med den politiska ekonomin i detta enorma lands alla områden. Provinsskildringarna, som skisserades av intendenterna till en av Ludvig XIV:s söner; förblev i manuskriptform och utgjorde endast en ofullständig skiss av den tavla som jag idag sänder er ritningen till: och denna beskrivning måste av de berörda fyllas på det mest noggranna vis.114 Tanken med departementbeskrivningarna var, alltså, att skildra nationens olika delar både för centralmakten, liksom för medborgarna själva. Svarsfrekvensen för dessa departementbeskrivningar, vilka publicerades på inrikesministeriets initiativ under perioden 1799 och framåt, varierade för de olika delarna av nationen. Från den före detta provinsen Bretagne tycks det ha kommit in departementskildringar från tre av de fyra departementen.115 Prefekternas etnografi om invånarna i Bretagne blir därmed en fortsättning på de resor som de republikanska resenärerna företagit under de föregående åren. Syftet och genomförandet av 113 Bourguet, Marie-Noëlle, Déchiffrer la France: la statistique départementale à l'époque napoléonienne, Repr., Éditions des archives contemporaines, Paris, 1989, pp. 53-81. Perrot, Jean-Claude & Woolf, Stuart J., State and statistics in France, 1789-1815, Harwood Academic Publishers, Chur [Schweiz], 1984. Ozouf, Mona, La fête révolutionnaire, 1789-1799, Gallimard, Paris, pp. 361-388. Vovelle, Michel, De la Cave au Grenier,, pp. 407410 samt pp. 428-435. 114 ”Les comptes des départements mettront tous les ans sous les yeux des citoyens français, la peinture fidèle de tout ce qui a trait à l’économie politique dans toutes les divisions de cet immense territoire. La description des provinces, ébauché par les intendants pour un fils de Louis XIV; cette description restée en manuscrit, n’était qu’une esquisse imparfaite du tableau dont je vous envoie ajourd’hui le le dessin: et ce tableau doit être rempli par les intéressés à son exactitude », François de Neufchâteau, Nicolas, Receuil des lettres circulaires, instructions, programmes, discours, et autres actes publics, émanés du Citoyen François (de Neufchâteau), pendant ses deux exercices du Ministère de l’Intérieur, volym 1, L’Imprimerie de la République, Paris, år VII [1799], cirkulärbrev från 30 frimaire år 7. 115 Finistère är undantaget, även om det är möjligt att Cambrys skildring, vilken, även om den skildrade åren 1794 och 1795, publicerades samtidigt som de andra departementskildringarna, för centralmakten fyllde en liknande funktion som de senare. 34 den republikanska etnografin är på samma sätt som tidigare kartläggandet av territoriet och dess invånare. Departementstatistiken, liksom de tidigare reseberättelserna, har funktionen av att sätta en tidigare obehandlad, oupptäckt del av befolkningen i centralmaktens synfält. Redan Cambry, som på samma sätt som de republikanska prefekterna skriver sin reseskildring på uppdrag av den parisiska centralmakten (om än att han gör det några år innan de andra), skriver så här i sin Voyage dans le Finistère: Jag anger vilka behov dessa bönder har. Någon administratör, som läser dessa sidor, skulle kunna föresätta sig att hjälpa dem […] Om jag skulle kunna fästa någon mäktig administratörs uppmärksamhet vid dessa avskilda orter som jag genomkorsar vid världens ände, och få denne att ägna sin omsorg och sin välvilja åt den mest övergivna, försummade och den viktigaste delen av Frankrike! Vilka enorma marker man skulle tillhandahålla åt jordbruket! Vilka hjordar som skulle fylla dessa områden! Genom att bistå, genom att hjälpa Bretagne, skulle Frankrike berika sig så mycket mer än om man skulle odla upp hela Saint-Domingue.116 En administratör i Paris ska alltså, genom att ta del av vad de lokala administratörerna skriver, kunna få idéer till projekt och reformer. Det är Bretagne, inte Saint-Domingue (dagens Haiti och Dominikanska republiken), som vi borde kultiveras genom centralmaktens försorg och insatser, tycks Cambry säga. Även lokalsamhällenas röster gör sig ibland hörda i Cambrys reseskildring, som till exempel när administratörerna lyfter fram folkets egna önskemål och förslag på förbättringar i regionen. I Cambrys reseskildring dyker det upprepade gånger upp kortfattade notiser som: ”Kommunen Locmaria önskar att vägen som leder till Morlaix ska repareras, och att man ska bygga en bro vid Saint-Michel. De vill också att man bygger en väg som leder till Poulaouen”.117 På samma sätt som i Cambrys text, innehåller de republikanska prefekternas skildringar på samma gång förslag om moderniserande projekt, som förslag på förbättringar i regionen. Prefekten Huet de Coëtlizan skriver om befolkningen i departementet Loire-Inférieure om hur ”invånarnas karaktär är som naturen” och han pratar om, på samma sätt som Cambry, hur 116 ”J’indique les besoins de ces bons paysans. Quelque administrateur, en parcourant ces feuilles, pourra former le plan de les servir. […] Puissé-je attirer sur les lieux écartés que je parcours au bout du monde, les regardes d’un administrateur puissant, et faire porter ses soins, sa bienveillance, sur le point le plus abandonné, le plus négligé, le plus important de la France ! Quels immenses terrains on livreroit à la culture ! quelle multitude de troupeaux on établiroit dans ces lieux ! La France, en secondant, en servant la Bretagne, s’enrichiroit bien plus qu’en voulant cultiver la totalité de Saint-Domingue ; pays de mort, que l’Espagnol ne nous accorde que pour nous perdre : c’est le présent d’un ennemi », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 246. 117 « La commune de Locmaria demande la réparation du chemin qui conduit à Morlaix, et la construction d’un pont à Saint-Michel. Elle voudroit aussi qu’on mît en état de servie la route qui conduit à Poulaouen », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 273. 35 landsbygdsbefolkningen delar sin bostad med djuren, är okunniga, vidskepliga och benägna till dryckenskap.118 Prefekten Borie, i departementet Île-et-Vilaine, skriver hur det är på ”landsbygden som man finner den bretonska karaktären, eftersom i städerna är alla seder och bruk likadana”.119 Bories tal om den ”bretonska karaktären” visar hur tanken om den bretonske landsbygdsinvånaren här har tagit form som något specifikt. Bories skildring av landsbygdsbefolkningens bostadshus liknar också mycket den beskrivning Cambry gav, som vi behandlade tidigare i kapitlet. I centrum står här återigen det mörka, rökfyllda innandömet av huset (på grund av avsaknaden av fönster), de bristande hygieniska förhållandena, gödselvattnet som ligger i pölar vid husets ingång.120 Om prefekternas skildringar om de bretonska bönderna är mycket lika varandra, skiljer sig deras förslag på hur förhållandena i region ska förbättras. Författaren bakom rapporten från departementet Morbihan, som inte är namngivet i dokumentet, skriver: Mer än tredjedelen av departementet är fortfarande obrukad slättmark. Det feodala styrelseskicket har hejdat jordbrukets framsteg, vilka också på flera ställen har hindrats av bristen på handelsmöjligheter, och nästan överallt av vanan att låta boskapen beta på slättmarkerna.121 Det förslag som samme författare kommer med för att förbättra förhållandena i regionen är införandet av kommunikationsvägar: ”Jordbrukarnas apatiska och slöa natur kommer inte att förändras utan utförandet av de flodförbindelseprojekt som har beräknats vara möjliga att genomföra i detta departement”.122 På samma sätt som tidigare hos Cambry, är det återigen kommunikationen som presenteras som lösningen på allt. Även prefekten Borie ser avsaknad av kommunikation och förbindelser som den största faran för landsbygdsbefolkningen. Och han tycks vara oroad över de nuvarande förhållandena i regionen, för han skriver: 118 ”Le caractère des habitants est comme la nature”. Huet de Coëtlizan (1801), Statistique, 8. Ibid., pp. 10-12. ”C’est dans les campagnes qu’il faut chercher les traits du caractère breton ; les mœurs sont les mêmes dans toutes les villes », Borie (1799), Statistique, 8. 120 Borie (1799), Statistique, 8. 121 « Plus d’un tiers du département est encore inculte et en landes. Le régime féodal a nui aux progrès de l’agriculture : ces progrès ont été aussi empêches dans plusieurs endroits par défaut de débouchés pour les denrées, et presque partout par l’usage d’avoir dans ces landes le pâturage des bestiaux», Administration centrale de Morbihan (1799), Description, 2. 122 ”[L]e caractère apatique et inerte des agricoles n’éprouvera de changemens bien sensibles que par l’éxécution des projets de communications fluviales reconnues possibles dans ce département », Administration centrale de Morbihan (1799), Description, 13. 119 36 Landsbygden inger ett ännu sorgligare intryck, eftersom det där inte finns några fester eller sammankomster. Det republikanska helgdagsfirandet (la décade) har alltid bara upprätthållits av städernas funktionärer. I detta naturens skådespel, saknas glädjen hos dess barn. Man ser dem inte längre mötas vid jämna mellanrum. Isoleringen […] skapar en ökad okunskap för samtiden, och inför framtiden kommer den att innebära en tillbakagången till ett vilt tillstånd.123 Den lösning som Borie presenterar för att motverka denna isoleringens ödesdigra effekter är att man åter ska inför religionsfrihet, då detta är det enda sättet att åter sätta landsbygdsbefolkningen i förbindelse med varandra. Alternativet är en återgång till det vilda tillståndet (l’état sauvage). Det förekommer andra idelbilder i resenärernas berättelser, vilka är kopplade till förslag på hur förhållandena i Bretagne ska förbättras. För Cambrys del, med sina rötter i en livlig handelsstad på den bretonska kusten, handlar det främst om att förbättra villkoren för handeln. Handelns livgivande kraft ska blåsa liv i regionen, den ska tillföra rörelse och företagsamhet (eller som Cambry säger ”livlighet, eld och idéer”124) till landsbygdens mest avskilda och isolerade avkrokar. Cambrys skildring av staden La Feuillée ger en tydlig bild av den betydelse som han tillskriver handelns kraft och förmåga att förändra ett samhälle. La Feuillée ligger i nordvästra Finistère, mitt i ett kargt stenigt landskap i skuggan av bergskedjan Monts d’Arrées. Staden ligger på en kulle, husen är byggda i granitblock med skiffertak, i ett landområde som annars är ”fattigt, obebott, avskilt från allt, mitt i en ödemark”.125 Men istället för det elände som Cambry förväntar sig att möta när han anländer till La Feuillée, blomstrar istället staden i företagsamhet. Och det är handeln, förklarar Cambry, som är anledningen till detta: Man förvånas kanske av att höra talas om företagsamhet, i en trakt som gamla fördomar fortfarande skildrar som vild, som bebodd av ett slags djur med mänskligt ansikte som kallas bergsvargar. Men det jag säger är emellertid sant. Förr i tiden, möjligtvis, då denna befolkning bara gifte sig med varandra, levde i sina dalar, utan handel, utan förbindelser med andra människor, förtjänade de kanske den negativa bild som man skapat av deras förmågor, kapaciteter och seder. Handeln har förändrat allt.126 123 “Les campagnes offroient un aspect encore plus triste, depuis qu’elles n’avoient ni fêtes, ni assemblées. La décade n’a jamais été conservée que par les officiers municipaux au bourg. On sentoit qu’au spectacle de la nature, on manquoit la joie de ses enfans. On ne le voyoit plus se rapprocher à des époques fixes. L’isolement qui ôte aux mœurs le frein de l’opinion, eût produit un accroissement d’ignorance pour le présent, et pour l’avenir un retour à l’état sauvage », Borie (1799), Statistique, 9f. 124 ”[D]e la vivacité, du feu, plus d’idée”, Cambry (1799), Voyage, volym 1, 232. 125 ”[P]auvre, abandonnée, séparée de tout, au milieu d’un désert», Cambry (1799), Voyage, volym 1, 231. 126 ”On s’étonnera peut-être d’entendre prononcer le mot d’industrie, dans un pays qu’un ancien préjugé dépeint encore comme sauvage, comme habité par une espèce de brute à figure humaine, qu’on nomme loups des 37 Den slutsats som man anar Cambry vill att läsaren ska dra utav detta exempel är att handeln kan förändra allt, att den kan förvandla de mest djuriska varelser till flitiga företagsidkare. Och den viktigaste förutsättningen för stadens handelsaktivitet, säger Cambry, är den väg som går mellan de större städerna Carhaix och Landerneau som genomkorsar staden.127 Denna väg och de handelsmöjligheter som den har inneburit för stadens invånare har satt dem i kontakt med andra människor: ”Livet som de lever nuförtiden, de regelbundna färder som de företar till större städer, deras förbindelser med en mängd personer utifrån, har utvecklat deras förmågor”.128 Cambrys vision om hur Bretagne ska förbättras är, med andra ord, inriktad på handeln. Om de ensliga och isolerade avkrokarna kunde förbindas med varandra, skulle handeln och industrin få landet att blomstra. Det är i detta sammanhang man får förstå den stora vikt som Cambry lägger vid vägarna, i varje trakt han reser igenom räknar han upp vilka reparationsbehov dessa har. Till exempel som när han skriver: « Detta är det brådskande arbete som behöver göras för att återuppliva handeln i området; de vinster och det goda som detta kan resultera i är oändligt”.129 För att ingen ska kunna hysa några tvivel om handelns livgivande kraft tar Cambry även med läsaren på en rundtur i omgivningarna runt La Feuillé. För det räcker med att röra sig en bit från staden för att man ska få sig en bild av hur detta bergsområde ter sig utan handeln. Den kontrast som Cambry målar upp är dramatisk: Allt får en vild prägel, ett dött utseende, det är en vidsträckt öken, där inget underhåller eller ger omväxling åt den långa och tröttsamma enformigheten. De sista byarna, de sista fälten, utgör avskilda öar, omgivna av klippor, ett slags bränntorv, en svartaktig och sumpig jord, som bildats av förruttnad ljung som lagrats på hög under sekel. Kvinnor och barn, som aldrig har sett någon, som bara känner till sina föräldrars brunbrända ansikten och grova kläder, ser på er med förvåning, flyr och gömmer sig vid åsynen av er.130 montagnes. Ce que je dis est vrai pourtant. Dans les tems reculés peut-être, ces habitans ne s’alliant qu’entre-eux, vivans dans leurs vallons, sans commerce, sans communication avec les hommes, méritèrent l’idée défavorable qu’on prit de leurs moyens, de leurs facultés et de leurs mœurs. Le commerce a tout changé », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 231. 127 ”Le grand chemin de Carhaix à Landerneau la traverse », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 231. 128 ”La vie qu’ils mènes à présent, les courses fréquentes qu’ils font dans les villes, leurs rapports avec une multitude d’individus étrangers, développent leurs facultés », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 231. 129 « Tel est le travail urgent qu’il faudroit faire pour vivifier le commerce de ce district ; les bénéfices, le bien qui pourroient en résulter sont infinis », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 45. 130 ”Tout prend un caractère sauvage, un air de mort ; c’est l’aspect d’un vaste désert, dont rient n’égaie ou ne varie la longue et fatigante uniformité. Les derniers villages, les derniers champs, forment des îles séparées, entourées de rochers, d’une espèce de tourbe, d’une terre noirâtre et marécageuse, résultant de bruyères 38 Återigen laborerar Cambry med ett slags motsatspar. I staden de energiska och handelsidkande invånarna, ute på landsbygden ”avskilda öar” av totalt elände och misär. Ett svart, förruttnat landskap. Befolkningen som springer och gömmer sig som om de aldrig har sett en utomstående förut. Vilka betydelser hade då den republikanska etnografin? Den republikanska etnografin producerar motbilder av olika slag. Å ena sidan har vi de republikanska paradisöarna, vilka i sina bästa versioner utgör urbilden för en insulär utopi där invånarna lever utan yttre påverkan och därmed i naturtillståndet, å andra sidan har vi de företagsamma städerna, vilka på ett annat sätt än öarna utgör ett idealsamhälle. De atlantiska öarna framstår som idealsamhällen därför att de bevarats i sin orördhet, i naturtillståndet, från civilisationens och tidens verkningar. Den blomstrande staden La Feuillé, å andra sidan, antar formen av ett idealsamhälle därför att den genom förbindelserna, vägarna, handeln har dragits in i tiden och utvecklingen. De olika motbilderna får därför funktionen av ett samtidigt framåtblickande och bakåtblickande, ett sökande efter det nya styrelseskickets ursprung samtidigt som ett förklarande av vad förutsättningarna för dess framtid är. Men trots skillnaderna dem emellan har dessa motbilder egentligen samma funktion. De finns där för att visa att landsbygdsbefolkningen, trots all smuts, dryckenskap, lathet och så vidare, egentligen har potential att vara republikanska medborgare, med rätt yttre påverkan, med rätt utbildning. Den republikanska etnografin blir därför både ett sätt att rättfärdiga administrativa och moderniserande insatser i regionen, samtidigt som skillnader mellan potentiellt ”bra” och ”dåliga” vildar målas upp. Den största skillnaden mellan den orientaliska diskursen, som diskuterade ovan, och den republikanska etnografin, är kanske just det här – att man genom den republikanska etnografin inte bara reproducerar det annorlunda för en potentiell kolonisering av detta, utan att man också försöker hitta det republikanska i folket som så att säga koloniseras. De två större berättelserna om landsbygdsinvånarna i Bretagne skulle därför kunna klassas som ”idealbilder” och ”hotbilder”, där den första kategorin representerar det nya samhällsskick som man vill grunda i naturtillståndet, medan den andra kategorin representerar motsatsen till detta, det vill säga det man genom den republikanska etnografin vill motverka. Intressant är att ”idealbilden” på inget sätt representerar något isolerat tillstånd för corrompues, accumulées pendant des siècles. Les femmes, les enfans qui ne voient personne, qui ne connoissent que les figures hâlées, et l’habit grossier de leurs pères, vous regardent avec étonnement, s’enfuient, se cachent à votre aspect », Cambry (1799), Voyage, volym 1, 237. 39 människorna som lever där, även om man lätt tänker att det gör det på grund av resenärernas och administratörernas tal om hur slutna och avskilda belägna paradisöarna är. Idealsamhällena, eller paradisöarna, beskrivs som isolerade platser eftersom man annars inte skulle kunna hävda att människorna där inte har utsatts för någon skadlig verkan utifrån. Men det betyder inte att människorna i dessa är isolerade (i betydelsen ensamma), för de lever ju i jämlikhet och samstämmighet med varandra. Det republikanska naturtillståndet är med andra ord ett samhälleligt naturtillstånd, och det är i detta sammanhang man främst måste förstå förslagen på de olika administrativa projekt som går som en tydlig tråd i resenärernas och administratörernas berättelser. Paradisöarna har främst funktionen av tankeresurser, de finns med i berättelserna för att visa att republiken är det goda och naturliga samhällstillståndet. Resenärernas och administratörernas förslag på förbättringar är istället inriktade på vägar, förbindelser och handel. Det enda sättet för att så att säga dra ur bönderna ur deras état sauvage är genom kommunikation, genom att sätta bönderna i förbindelser med varandra. v 40 Kapitel 3: Auvergne Detta kapitel undersöker den republikanska etnografin i Auvergne. De texter som vi främst kommer att undersöka är dels Legrand d’Aussys Voyage d’Auvergne och dels det som Dulaure skriver om Auvergne i sin Description des principaux lieux de France, för att sedan fortsätta till vad de efterrevolutionära prefekterna skriver i sina departementskildringar från slutet av den republikanska perioden. Eftersom det bara var prefekten i departementet Allier som producerade en sådan rapport, kommer jag även att undersöka vad prefekten i det angränsande departementet Lozère skriver. Resenärerna i Auvergne Under 1700-talets sista decennier blir resor till de vilda bergsregionerna alltmer på modet hos den lärda och intellektuella eliten. En rad resenärer ur denna samhällsklass beger sig till de olika svårtillgängliga bergsregioner som finns inom det franska riket, till Alperna, Pyrenéerna och Centralmassivet.131 Intresset för bergsregionerna hängde samman med både vetenskapliga och estetiska strömningar under 1700-talets andra hälft. I fotspåren efter naturforskare som Linné och Buffon, begav sig naturalistiska resenärer ut för att utforska naturen i dessa bergsregioner, såsom växtriket, djurvärlden eller de geologiska förhållandena, samtidigt som nya meningar knöts till upplevelsen av det vilda, storslagna landskapet, vilket har liknats vid ett slags ”förromantisk” rörelse. 132 I dessa bergsresenärers skildringar blir även bergsinvånarnas levnadsförhållanden i ökande utsträckning föremål för resenärernas intresse. Naturalisten Ramond de Carbonnières, till exempel, föreslår i sin reseskildring om Pyrenéerna, en jämförande studie av de olika bergsinvånarnas levnadssätt.133 Av alla bergsområdena som fanns inom det franska riket vid 1700-talets slut, hade provinsen Auvergne, som upptog större delen av det franska Centralmassivet, rykte om sig att vara särskilt svårframkomlig och vild, bebodd av synnerligen vidskepliga och vildsinta 131 Saussure, Horace Bénedict de, Voyage dans les Alpes, précédés d’un Essai sur l’histoire naturelle des environs de Geneve, 4 volymer, Chez Samuel Fauche, Neufchâtel, 1779-1796. Dusaulx, Jean, Voyage à Barège et dans les Hautes-Pyrénées, fait en 1788, De l’Imprimerie de Didot Jeune, Paris, 1796. Ramond de Carbonnières, Louis-François, Voyages au Mont-Perdu et dans la partie adjacente des Hautes-Pyrénées, Chez Belin, Paris, år IX [1801]. 132 Guyot, Alain, ”Le récit de voyage en montagne au tournant des Lumières. Hétérogénéité des sources”, Sociétés & Représentations 2006/1 (n° 21), pp. 117-133. Broc, Numa, Les montagnes au siècle des Lumières, perception et représentation, Ed. du C.T.H.S., Paris 1991. Briffaud, Serge, Naissance d’un paysage: la montagne pyrénéenne à la croisée des regards, XVIe-XIXe siècles, CIMA-CNRS, Toulouse, 1994. Reichler, Claude, La Découverte des Alpes et la question du paysage, Georg, Chêne/Bourg/Genève, 2002. För landskapets “besjälning” under denna tid, se Corbin, Alain, Le territoire du vide: l'Occident et le désir du rivage, 1750-1840, Aubier, Paris, 1988 (eng. översättning The lure of the sea: the discovery of the seaside in the western world 1750-1840, Polity Press, Oxford, 1994). 133 Bourguet, Marie-Noëlle, Déchiffrer la France: la statistique départementale à l'époque napoléonienne, Repr., Éditions des archives contemporaines, Paris, 1989, 36. 41 bönder. När den franske geografen César-François Cassini under 1750-talet arbetade med att sammanställa den första skalenliga kartan över det franska riket sändes geografer ut till de olika franska provinserna. 134 De geografer som anlände till Auvergne ska enligt sägnen emellertid ha mött så pass mycket motstånd av lokalsamhällena att de behövde militäreskort för att kunna fortsätta sitt arbete. I en senare text, skildras denna händelse såhär: När Cassini skickade ingenjörer till Auvergne för att kartlägga området, blev dessa geografer tvungna att på vissa berg installera signaler som fungerade som underlag för deras mått och trianglar. Men på vissa platser, där man såg arbetet och de skrifter som resulterade ur detta, trodde man att det rörde sig om trollkarlar som kommit för att klottra ihop trollkonster för att få hagelskurar att falla och man ville mörda dem. För att de skulle kunna fortsätta sin verksamhet, behövde man ge dem militäreskort.135 Den som berättar historien ovan om de auvergnska böndernas vidskeplighet är den franske resenären och naturforskaren Jean-Baptiste Legrand d’Aussy, en parisisk statstjänsteman som under åren 1787 och 1788 tillbringar tid i Auvergne med syfte att besöka en av sina bröder som var bosatt i huvudorten Clermont-Ferrand. Under sin vistelse i provinsen ägnar Legrand d’Aussy sig åt geologiska upptäcktsfärder, vilka senare ligger till grund för hans Voyage d’Auvergne.136 Vid tiden för Legrand d’Aussys resa har det gått trettio år sedan Cassinis expedition. Att Legrand d’Aussy väljer att återberätta historien i sin egen reseskildring säger något om hur han vill framställa regionen som särskilt avlägsen resten av riket i vad gäller invånaras beteenden. I sin reseskildring är Legrand d’Aussy noga med att framhålla hur främmande och vild provinsen Auvergne ter sig. I förordet till sin bok, skriver han till exempel om ”den vilda naturens hänförande skönhet och upphöjda fasor” och om ”ett land så väldigt annorlunda 134 Pelletier, Monique, Les cartes du Cassini: La science au service de l’État et des régions, Comité des Travaux Historiques et Scientifiques, Paris, 2013. 135 ”Quand Cassini envoya, dans l’Auvergne, des ingénieurs pour en lever la carte, ces géographes furent obligés d’établir sur certaines montagnes, des signaux qui servissent de bases à leurs mesures et à leurs triangles. Mais dans quelques endroits, en voyant ce travail et les écritures qui en étaient le résultat, on les crut sorciers, venus là pour griffonner du grimoire, afin de faire tomber la grêlé ; et on voulut les assassiner. Pour qu’ils pussent continuer leur opération, il fallut leur donner une escorte de maréchaussée », Legrand d’Aussy (1794), Voyages, volym 2, 154. 136 Den första versionen av Legrand d’Aussys reseskildring trycktes 1788, medan den andra, utökande versionen trycktes 1794. Legrand d'Aussy, Pierre Jean-Baptiste, Voyage d'Auvergne, Chez Eugene Onfroy, Libraire, Paris, 1788. Legrand d’Aussy, Jean-Baptiste, Voyage fait en 1787 et 1788, dans la ci-devant Haute et Basse Auvergne, aujourd’hui départemens du Puy-de-Dome, du Cantal et partie de celui de la Haute-Loire, 3 volymer, Chez le Directeur de l’Imprimerie des Sciences et Arts, Paris, år III [1794]. 42 andra att du, endast hundra mil [lieux] från Paris, tror dig vara i en annan värld”.137 Han beskriver också hur själva resandet är förbundet med stora svårigheter i provinsen. De floder som flyter genom provinsen är osegelbara.138 Den stora vägen mellan Paris och Lyon går visserligen genom området, men utanför denna större färdaxel är vägarna på de flesta ställen knappt mer än stigar, som bara kan användas genom att färdas på åsnerygg eller, på flera platser, till fots.139 Legrands reseskildring om Auvergne trycks i två versioner, den första, kortare versionen utkom 1788, medan den andra, längre och mer detaljrika, är från 1794. Jämförelsen av båda versionerna av Legrands text, visar tydligt på vilket sätt ”resan genom Frankrike”-genren har inordnats i ett nytt sammanhang under dn republikanska perioden. Den första versionen av Legrand d’Aussys text, genom sitt huvudsakliga fokus på provinsens geologiska förhållanden, knyter tydligt an till de naturforskarskildringar som vi talat om ovan, främst Saussures och Ramond de Carbonnieres. Den andra versionen av Legrand d’Aussys text är betydligt mer inriktad på invånarnas levnadsförhållanden. Detta tycks stämma väl överens med det resultat som visade sig i föregående kapitel om Bretagne, där vi såg att det etnografiska intresset, efter att gradvis ha växt fram under 1700-talets sista decennier, förstärktes under den republikanska perioden.140 Den andra versionen av Legrand d’Aussys reseskildring, då den utkom 1794, recenserades i den republikanska tidskriften La Décade philosophique, littéraire et politique. Recensenten, som i texten är namngiven G, inleder storslaget med att säga ”allt är märkvärdigt och väl värt att studera i denna landsdel som för oss är nästan okänd” och förklarar vidare att en reseskildring som Legrand d’Aussys: Bör intressera alla fransmän och få dem att sörja att det inte finns en liknande [reseskildring] om alla våra före detta provinser, och uppmuntra de lärda, som på grund av sina positioner, eller på grund av någon särskilt omständighet, har möjligt att resa i Frankrike, att gå tillväga på samma sätt, för att bära samma frukt.141 137 ”[L]es beautés ravissantes et les horreurs sublimes de la nature sauvage ? […] un pays enfin tellement différent des autres, qu’à cent lieues de Paris, tu te croiras dans un autre monde ? », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 15. 138 Legrand d’Aussy (1788), Voyage, 1. 139 Även prefekten Jerphanion talar de logistiska svårigheterna att resa i hans departement, Jerphanion, GabrielJoseph, Statistique du département de la Lozère, par le cit. Jerphanion, publié par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des Sourds-Muets, Paris, an X [1801], Statistique, 66ff. 140 Att notera är även att Dusaulxs reseskildring, var naturalistiska resa i Pyrenéerna företogs 1788, även den trycks under den republikanska perioden, se Dusaulx (1796), Voyage à Barège et dans les Hautes-Pyrénées, fait en 1788. 141 ”Tout est extraordinaire et digne d’observation dans ce pays resté presque inconnu […] [l’ouvage] doit intéresser tous les Français; il doit leur faire regretter qu’il n’y en ait pas un pareil sur chacune de nos ci-devant 43 Att lära känna territoriet och dess invånare, skriver samme recensent vid ett annat tillfälle i texten, ”detta viktiga projekt, fäster, genom så många band, den frie mannen vid sitt land, och befaller oss att, efter freden, försumma andra länder och att resa och noggrant studera vårt eget”.142 Trots att Legrand d’Aussys resa företogs innan revolutionen, inordnas alltså hans resekildring (då den utkom 1794) tydligt i det republikanska projektet att kartlägga regionens olika områden. Avsaknaden av monument De första som de olika resenärerna och administratörerna anmärker när de talar om Auvergne, är städernas avsaknad av eller brist på vackra monument. Vägen in i Auvergne, tycks för resenärerna och administratörerna, ha varit en resa in i en värld som är mer brokig, smutsig och illaluktande än en den värld som de annars är vana vid. Legrand skriver om provinsens huvudort, Clermont, att man där inte möter något annat än ”smala, slingrande gator, en avskyvärd gatubeläggning, kort sagt, en uråldrig stad, dåligt byggd. Ännu sämre underhållen, och som i sitt hägn inte rymmer ett enda monument värdig nyfikenheten hos en Resenär”.143 Till detta intryck, tillkommer även ”ett drag som är speciellt för Clermont, och som bara kan hittas här, det är att husen är byggda i lava, den gråsvarta färgen hos denna sten ger dem en mörk och dyster anstrykning, som ni förknippar med tecknet för och tillkännagivandet av en sorgetid”.144 Även Arthur Young, som under den tredje av sina franska resor, år 1789, färdas igenom Clermont på väg söderut mot Italien, skriver i liknande ordalag hur staden är ”den sämst byggda, den smutsigaste och den mest stinkande stad som jag någonsin har sett” och att man där man finner gator som ”på grund av deras svärta, lort och stank bara kan jämföras med smala gödselkanaler”.145 provinces, et encourager les gens de lettres à qui leur position, ou quelque circonstance particulière, permet des voyages en France, à y porter les mêmes vues, pour en rapporter le même fruit”, recension av underskriften “G” av Legrand d’Aussys Voyage fait, en 1787 et 1788, dans la ci-devant Haute et Basse Auvergne, ur La Décade philosophique, littéraire et politique, par une société de républicains, volym 5, Paris, 1794-1804, 346. 142 ”[C]et intérêt puissant, qui attache, par tant de liens, l’homme libre à sa patrie, nous commandera même, après la paix, de néglier les pays étrangers, et de parcourir, d’étudier, l’intimement le nôtre”, Ibid., 146. 143 ”[Q]ue des rues étroites et tortueuses, un pavé détestable, enfin une ville antique, mal bâtie, plus mal tenue encore, et qui dans son enceinte délabrée n’offre pas un seul monument digne de la curiosité d’un Voyageur. » Legrand d’Aussy (1788), Voyage 16. 144 ”[U]ne circonstance particuliere à Clermont, et qui ne peut gueres appartenir qu’à lui ; c’est que les maisons étant construites de laves, la couleur gris-noir de cette pierre volcanique leur donne une teinte sombre et lugubre, que vous croiriez le signe et l’annonce d’un deuil ». Legrand d’Ausst (1788), Voyage 16. Se även Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 14f, 135ff. 145 ”C’est en général la ville la plus mal bâtie, la plus sale et la plus puante que j’aie encore rencontrée. Il s’y trouve des rues qui, à cause de leur noirceur, de leur mal-propreté et de leur puanteur, ne peuvent être comparées qu’à des canaux étroits de fumiers”, Young (1794), Voyage, volym 2, 12f. Se även Young (1794), Voyage, volym 2, 1. 44 Min tolkning är att dessa klagomål på städernas brist på monument hängde samman med en resetradition fast rotad i Grand tour. Grand tour var under den tidigmoderna perioden de högre samhällsklassernas bildningsresa och innebar att unga personer ur denna samhällsklass, som en avslutning på sin utbildning, besökte en rad monument i huvudsakligen de italienska städerna. Resan innebar på samma gång en bildning i det antika eller klassicistiska kulturarvet, som ett förvärvande av världsvana genom att tillbringa tid i sällskapslivet i Paris, Rom och andra europeiska städer.146 Resrutten för denna Grand tour var ofta noga planerad i förväg och hade karaktären av ett slags förutbestämt rundtur där en rad monument och upplevelser skulles ”betas av”. Vad som syns av resenärernas kommentarer om de auvergnska städerna, är hur totalt annorlunda beskrivningen av dessa resor ter sig från det tidigare Grand tour-resandet. Istället för att resa till en från guideböcker och av tidigare generationer välbekant värld, innebär dessa resor till Auvergne en resa in i vad resenärerna upplever som en ”okänd” värld. För det första fann man i dessa regioner inga monument som efter rådande estetiska normer bedömdes som vackra, vilket tycks ha varit den främsta anledningen till att städerna gör ett så oangenämt intryck på resenärerna. Dessa skildringar av de auvergnska städerna går också att jämföra med de skildringar av de bretonska städerna som vi mötte i föregående kapitel, i vilka resenärerna också var noga med att betona de mörka, dunkla gränderna, den trasiga gatubeläggningen och avsaknaden av monument. I ett av citaten ovan rörde klagomålen även smutsen. Resenärernas skildringar av de olika städerna i Auvergne är fyllda med liknande beskrivningar (bara som exempel ”omåttliga smutsighet, högar av sopor, avfall och gödsel”147). Dessa skildringar verkar i första hand anspela på tidens hygieniska tänkande, där luftens innehåll sattes i samband med olika sjukdomars spridning. Till exempel beklagar Young i Clermont att ”bergsbrisen inte renar dessa pestsmittade gator”.148 Men skildringarna används också för att säga något om regionens invånare, vilka målas upp som lortiga och hotfulla. Följande citat av Legrand är talande: Arbetaren, hantverkaren, individen ur folket ser det som sin rättighet att med flit smutsa ned sin dörruppgång. Då en myndighetsperson beordrar någon ur denna klass att hålla sin gatsten ren, kommer denne man att mumla som om man förstörde allt för honom, alla hans kamrater kommer 146 Wilton, Andrew & Bignamini, Ilaria (red.), Grand tour: the lure of Italy in the eighteenth century, Tate Gallery Publ., London, 1996. 147 ”[E]xcessive mal-propreté, les amas d’ordures, d’immondices et de fumer, qu’y laisse subsister par-tout une police détestable”, Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 306. 148 ”L]a brise des montagnes ne purge pas ces ruelles pestiférées”, Young (1794), Voyage, volym 2, 12f. Se även Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 420. 45 uppge ramaskrin och den skräckslagna ämbetsmannen kommer att tystna, utav svaghet, utav rädsla för att ådra sig avsky eller för att bli utsatt för förolämpningar.149 Citatet är intressant på flera sätt då det för det första säger något om den misstrogenhet personer ur de lägre samhällsklasserna tyckts ha hyst gentemot myndighetspersoner, vilka ofta, inför det motstånd de möter, tvingas ge upp sina olika projekt. Det säger även något om föreställningarna om människor ur de arbetande klasserna, vilka, hemmastadda i den ständiga smutsen, förstår man, skall ha gjort det till en vana att ”med flit” smutsa ned gatorna. Utöver detta, får talet om ”mumlanden” och ”ramaskrin” en att se framför sig en hord av smutsiga personer som skrämmer bort maktens representanter som kommit för att utföra sitt arbete. Man anar att Legrand med denna skildring vill anspela på berättelsen om Cassinis geografer som vi berörde i föregående i föregående stycke. Som vissa vilda djurraser I föregående kapitel såg vi hur de republikanska resenärerna och administratörerna i Bretagne studerade invånarna i regionen genom att beskriva deras boningshus, klädedräkter och fysionomiska drag. Detta tolkade jag som att det hängde samman med att bilden av bönderna var nära associerad med den av vildarna, vilka, i resenärernas ögon utmärktes av avsaknaden av några monument som kunde säga något om deras kultur och istället undersöktes genom studiet av deras kroppar, kläder och ritualer och så vidare.150 Som vi såg i kapitlet om Bretagne, var det främst när det kom till resenärernas och administratörernas skildringar av landsbygdens förhållanden som kategorin seder och bruk (mœurs et habitudes) aktiverades i deras skildringar jämfört med när resenärerna och administratörerna beskrev städerna i regionen. I Auvergne återfinns tydliga drag av detta redan observerade mönster i resenärernas och administratörernas skildringar av landsbygdsbefolkningen. Den auvergnska bergsbefolkningen, förklarar Legrand d’Aussy, lever på gårdar ”utspridda här och där i dalsänkor och uppe på bergen”.151 Åsynen av dessa gårdar framkallar en hisnande känsla hos den förbipasserande resenären, eftersom denne får se ”ett folk annorlunda andra folk, vars utspridda och isolerade familjer lever ensamma mitt bland bergen, som vissa 149 ”L’ouvrier, l’artisan, l’homme du peuple regarde comme une propriété d’infecter, à volonté, sa porte. Qu’un juge de police ordonne à quelqu’un de cette classe de tenir son pavé propre, cet homme va murmurer comme si on le ruinait ; tous ses camarades jetteront les hauts cris ; et le magistrat effrayé, se taira, par faiblesse, de peur d’encourir des haînes et d’essuyer des insultes », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 306. 150 Se föregående kapitel, pp. 24-29. 151 ”[D]’espace en espace, on voit au moins quelques chaumières, semées çà et là dans les gorges et sur les montagnes », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 2, 10. 46 vilda djurraser”.152 För Legrand d’Aussy, då han färdas genom bergslandskapet och där ser människor som lever i det han uppfattar som ett i det närmaste vilt tillstånd, ligger jämförelsen med Rousseau nära till hands: ”Jag är verkligen långt ifrån att tro mig vara en Rousseau men trots allt det avstånd som skiljer oss åt, är jag kanske kapabel att här teckna en behaglig tavla av dessa auvergnska herdar”.153 När Legrand d’Aussy berättar om bergsinvånarnas gårdar, beskriver han hur de består av tre byggnader: till höger ligger stallet, till vänster ladan, i mitten finner man boningshuset. Alla dessa tre byggnader står i anslutning till varandra, så att man genom dörrar kan förflytta sig mellan de olika delarna av gården. På grund av den stora bristen på bränsle i regionen, tvingas bergsinvånarna under vinterhalvåret anpassa sitt levnadssätt för att kunna hålla sig varma. För att inte alldeles frysa ihjäl under det kalla vinterhalvåret, flyttar dessa bergsinvånare in bland boskapen i stallet och tillbringar större delen av vintern sovandes.154Även om Legrand d’Aussy inte uttryckligen jämför människorna med djur som gått i vinteride, anar man i hans beskrivning av hur de sover sida vid sida med djuren att denna liknelse ligger nära till hands för honom. De kunskapstraditioner som ligger till grund för resenärernas och administratörernas etnografiska skildringar av den auvergnska landsbygdsbefolkningen tycks delvis vara ett slags klimatlärotänkande. Invånarnas delas in i olika typer som följer den geografiska variationen. Till exempel skriver Dulaure i sin Description des principaux lieux de France: ”Till dessa generella egenskaper får vi lägga till ytterligare som tillhör de två stora avdelningar som naturen har skapat i denna provins, bergsområdet och slättområdet. Invånarna i båda dessa landområden skiljer sig vad gäller deras seder, karaktär, klädedräkt och till och med språk”.155 Auvergnaren, förklarar Dulaure vidare, är klädda i damasker, breda byxor av grått tyg och bär vita rockar som är veckade i ryggen ”som hos en schweizisk gardist”.156 Vidare är dennes 152 [U]n peuple différent d’autres peuples, et dont les familles éparses et isolées vivent seul au milieu des montagnes, comme certaines races d’animaux sauvages”, Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 2, 10. 153 ”Je suis, moi, fort éloigné assurément de me croire un Rousseau ; néanmoins, malgré tout la distance qui nous sépare, peut-être aussi me sentirais-je capable de vous tracer ici une peinture agréable des burons auvergnats », Legrand (1788), Voyage, 256. 154 Legrand d’Aussy (1788), Voyage, 281ff. 155 ”À ces traits généraux il faut en joindre de particuliers qui apparatiennent séparément aux deux grandes divisions que la nature a tracées dans cette province, au pays de montagnes et à celui de plaine. Les habitans de ces deux pays diffèrent par les mœurs, le caractère, le costume et même par le langage”, Dulaure, JacquesAntoine, Description des principaux lieux de France, contenant des détails descriptifs & historiques sur les Provinces, Villes, Bourgs, Monastères, Châteaux, et&. du royaume, remarquables par quelques curiosités de la Nature or des Arts, & et par des événements interessant & singuliers, &c.; ainsi que des détailks sur le commerce, la population, les usages, & le caractère de chaque peuple de France; semée d’observations critiques, &c., volym 5, Lejay Libraire, Paris, 1789, 53. 156 ”[C]omme celui d’un Cent Suisse”, Dulaure (1789), Description, 54. 47 språk, i synnerhet i bergsregionerna, gutturalt och svårbegripligt.157 Om man vidare jämför Legrand d’Aussys samt Dulaures skildringar av landsbygdsbefolkningen med de rapporter som republikanska prefekterna skriver, är det överlag några teman som dominerar beskrivningarna av den auvergnska landsbygdsbefolkningen. Den första är invånarnas envisa eller rutinmässiga karaktär, auvergna skildras som synnerligen tjurskalliga och fastrotade i de rutiner som förmedlats av tidigare generationer. 158 Den andra är deras kraftiga fysionomi och tendens till tunga långsamma rörelser, där resenärerna och administratörerna på samma gång betonar invånarnas fysiska styrka som svårighet att styra över sina kroppsdelar.159 Den tredje är invånarnas slöa karaktär, där resenärerna och administratörerna framhåller invånarnas oförmåga att ta sig an nya företag eller projekt.160 Till exempel står den slöa och sysslolösa karaktären i centrum i följande citat av Legrand d’Aussy, i vilket han använder ett liknande argumentationslinje som Young, som vi såg i föregående kapitel, använde för att framhäva böndernas barbariska beteende: Dessa grova bergsinvånare har för kvinnor det djupa förakt och despotiska ringaktning som är utmärkande för alla barbariska eller halvbarbariska folkstammar. De ser på dem som slavar, ämnade för alla de arbeten som de själva betraktar som tarvliga, och som de ringaktar. Deras [männens] enda uppgift att sköta sina boskap; åtminstone då det inte finns behov av att tröska vete eller att bege sig till närliggande marknader. Förutom detta, är deras liv som Vildarnas, en djupgående sysslolöshet och overksamhet.161 Om vi nu jämför det sätt som resenärerna och administratörerna i Bretagne talade om landsbygdens invånare, med det sätt som resenärerna och administratörerna i Auvergne talar om dessa invånare, går det att urskilja både likheter och skillnader. Där resenärerna och administratörerna i Bretagne var mer benägna att tala om smutsen och vidskepligheten, skriver resenärerna och administratörerna i Auvergne mer om envisheten och invånaras tunga och kraftiga fysionomi. Intressant i sammanhanget är att det är inte bara vi som nu i efterhand 157 Dulaure (1789), Description, 55. Se även Legrand d’Aussy (1788), Voyage, 3. Legrand d’Aussy (1788), Voyage, 83, 270. Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 177f, 216, 470. Huguet, Statistique, 22. Jerphanion, Statistique, 24, 56f, 76f. Dulaure, Description, 53. 159 Legrand d’Aussy, Voyage, 1788, 1, 300ff, 411. Legrand d’Aussy, Voyage, 1794, 3, 79f, 84, 273. Huguet (1801), Statistique, 61f. Jerphanion (1801), Statistique, 37f, 76f. Dulaure (1789), Description, 52. 160 Huguet (1801), Statistique, 19f. Legrand (1788), Voyage, 285. 161 ”Ces rustres montagnards ont pour les femmes ce profond mépris et ce dédain despotique, qui est propres à toutes les peuplades barbares ou demi-barbares. Ils les regardent comme des esclaves, destinés à tous les travaux qu’il réputent vils, et qu’ils dédaignent. Pour eux, leur unique occupation est de panser leurs bestiaux ; à moins que le besoin ne les oblige de battre du blé et d’aller aux marchés voisins. Hors de-là leur vie est, comme celle des Sauvages, une inaction et une oisiveté profondes ». Legrand (1788), Voyage, 285. 158 48 kan jämföra hur man talar invånarna i Bretagne respektive Auvergne, även de historiska aktörerna själva gör jämförelser mellan invånarna i dessa två regioner. I en intressant episod, förklarar till exempel Legrand d’Aussy att, det folkslag som mest liknar auvergnarna är just den bretonska befolkningen. Dessa ska, liksom auvergnarna vara ”betagna i vindrickande, fruktansvärda i sin ilska eller sin dryckenskap, envisa och orubbliga i sina föresatser, oförsonliga i sina vredesutbrott”.162 Utöver detta ska båda folkslag även vara fysionomiskt olikartade, med tjockare skallben och svagare ben än befolkningen i övrigt. En anledning till detta, menar Legrand d’Aussy, skulle kanske gå att finna i dessa folkslags delade ursprung: Vilken mäktig och hemlig orsak är anledningen till denna [likhet folken emellan]? Är det på grund av ett gemensamt ursprung? Utan tvekan bör båda dessa tillhöra den gallisk-keltiska rasen. Låglandsbretonen gör det fortfarande genom sitt språk; auvergnaren, däremot, bevisar genom sitt [språk] och färgen på sitt hår, att han inte längre gör det.163 Det gallisk-keltiska arvet aktiveras som en förklaringsmodell för invånarnas särrpräglade fysiska drag i såväl Bretagne som Auvergne. Men där det talade språket i Bretagne används som ett tecken på att invånarna där fortfarande är galler, menar Legrand d’Aussy att detta inte längre gäller för auvergnarna. Då de fortfarande var galler, förklarar han vid ett annat tillfälle, hade de ljus hår. Men så är inte längre fallet och den auvergnska landsbygdsbefolkningen ska, genom att ha blandats med andra folk, har istället blivit brunhåriga.164 I Bretagne såg Cambry uråldrig keltisk visdom var han än vände sig, han såg den landsbygdsinvånarnas sånger, danser och traditioner och i märkliga stenformationer. Men när det kommer till folkliga traditioner i Auvergne, intar Legrand d’Aussy en mer skeptisk inställning: ”Förgäves försökte jag finna, i dessa traditioner, några frön av en stor karaktär, en gnista av visdom eller geni, energi eller djärvhet; men jag fann endast vulgär vidskeplighet, skamlig okunnighet och absurd godtrogenhet”.165 Trots att resultatet av Legrand d’Aussys studier av landsbygdsinvånarnas sagor och traditioner för honom gav otillfredställande 162 ”[P]assionnées pour le vin, terribles dans colère et dans l’ivresse, opiniâtres et inflexibles dans leur résolutions, implacables dans leurs haines», Legrand d’Aussy (1794), Voyages, volym 3, 277. 163 ”À quelle cause secrète et puissante est-il dû? Est-ce à une origine commune? Sans-doute, tous deux devraient être une race des Gaulois-Celtes. Le Bas-Breton l’est enocre par son idiôme; l’Auvergnat, au contraire, prouve, par le sien et par la couleur de sa chevelure, qu’il ne l’est plus”, Legrand d’Aussy (1794), Voyages, volym 3, 278. 164 Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 9f. 165 ”Mais en vain je cherche à découvrir, dans ses traditions, quelques germes d’un grand caractère, quelque étincelle de sagesse ou de génie, d’énergie ou d’audace; je n’y trouve que superstition grossière, ignorance honteuse et crédulite absurde”, Legrand d’Aussy, Voyage, 1794, 401. 49 resultat, visar denna anmärkning trots allt vad det var han förväntade sig finna (närmare bestämt spåren av uråldring ”visdom och geni, energi och djärvhet”). Denna jakt på spår och lämningarna efter den gallisk-keltiska kulturen sysselsätter även Dulaure. I varje auvergnsk stad och by som han beskriver, räknar han noga upp olika spår om ledtrådar om kelternas närvaro i regionen, som i exempelvis skulpturer, byggnader eller stenformationer.166 Men till skillnad från det vi såg i Bretagne, verkar det inte vara invånarna själva som får funktionen av historiska monument. Det keltiska kulturen är, för både Legrand d’Aussy och Dulaure, någonting som ska ha funnits i regionen, men som sedan med tidens gång gradvis ska ha sopats iväg. I Bretagne ser resenärerna och administratörerna det keltiska som fortfarande levande, redo och färdigt att dechiffreras ut ur invånarnas sånger och traditioner. I Auvergne är detta något som ska ha funnits, men som sedan ska ha försvunnit med tidens gång. När både Legrand d’Aussy och Dulaure talar om de historiska gallerna som ska ha levat i regionen förrut, tillskriver de dessa egenskaper hämtade från sin egen samtid. Till exempel skriver Legrand d’Aussy, i ett citat som återfinns i hans reseskildring från 1794, men inte i den från 1788: ”Det är bara rädslan för slaveriet och ett omåttligt behov av frihet, som ursprungligen måste ha lett människor att bosätta sig i detta landområde”.167 Talet om dessa historiska gallers omåttliga frihetsbehov, skulle därför kunna tolkas som en kommentar till det rådande politiska klimatet i Frankrike. Även Dulaure skriver om dessa historiska galler och menar att: ”Folken i Auvergne, måna om sin självständighet och sin frihet, drog nytta av kungens nederlag för att inrätta ett republikanskt styrelseskick, de dödade till och med en av sina ledare, kallad Cetillus, som hade haft ambitionen att utnämna sig kung”.168 Paradisöarna bland bergen Trots att jag ovan har kommit fram till resenärerna i Auvergne generellt inte förhåller sig till landsbygdsinvånarnas traditioner och sånger som historiska lämningar av den gallisk-keltiska kulturen, så som resenärerna och administratörerna gör i Bretagne, möter vi även i berättelserna om Auvergne möter så kallade paradisöar där tiden och utvecklingen stått still. I Legrand d’Aussys beskrivning av en samling familjer som på ett självförsörjande vis lever ensamma bland bergen, möter vi återigen det republikanska naturtillståndets alla kännetecken. 166 Dulaure (1789), Description, volym 5, 7ff, 65, 72ff, 163, 178, 271, 320ff. ”Il n’y a que la crainte de l’esclavage et l’insatiable besoin de la liberté, qui primitivement ait pu conduire des hommes dans une contrée pareille”, Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 3. 168 ”Les peuples d’Auvergne, jaloux de leur liberté et de leur indépendance, profitèrent de la défaite de ce Roi, pour ériger leur Gouvernement en République, ils tuèrent même un de leurs principaux Seigneurs, nommé Cetillus, que l’ambition de dominer avoit porté à se faire proclamer Roi”, Dulaure (1789), Description, 12f. 167 50 Legrand d’Aussys paradisöar, som jag väljer att kalla dessa på grund av de tydliga drag av likhet de bär med de paradisöar vi redan har bekantat oss med i föregående kapitel, utgörs av små byar uppe bland bergen där större familjer lever tillsammans i ett slags klanliknande samhälle. Till skillnad från de andra bergsinvånarna vilka lever på enskilda och isolerade gårdar, har dessa större familjer skapat sig en egen slags samhällsform. De gifter sig bara med varandra, de delar på all egendom, de har till och med skapat sig sina egna lagar och styrs av en egenvald ledare som kan avsättas till följd av omröstning, de ”utgör ett slags republik, där allt arbete är gemensamt, eftersom alla dess invånare är jämlikar”.169 Dessa paradisöar bland bergen inte förekommer i den första versionen av Legrand text, från 1788, utan bara i versionen från 1794. Legrand d’Aussy förklarar att det i området finns flera sådana här små byrepubliker, men att han själv bara besökt en av den, den som utgörs av den sammasatta familjen GuittardPinon. Byrepubliken Guittard-Pinon består enligt Legrand d’Aussy av nitton familjmedlemmar och tretton betjänter. 170 Vid hans ankomst till byn, beskriver Legrand d’Aussy hur medlemmarna i familjen tog emot honom med rörande vänskapsbevis och han blev betagen av att se ”mödrar, klädda i huvudbonader och klädedräkter som var fullständigt vita”, dessa mödrar stod omgivna av sina barn. Detta, fortsätter han: Var framförallt en tavla av samstämmighet och endräkt, av lycka och hälsa, som denna republik av föräldrar visade upp för mig. Jag tvekar inte längre att ett långvarigt utövande av dygder, i det långa loppet, sätter sina spår i ansiktets drag; att det, med tiden, ger det ett särskilt utseende, som, då det blivit outplånligt, verkligen särskiljer en ras från en annan.171 Till skillnad från de andra bergsinvånarna, vilka skildrades som svarthåriga och kortväxta, som vi såg i stycket ovan, beskriver Legrand d’Aussy dessa familjer som långa till växten och ljushåriga.172 Även om han inte säger det rakt ut, kan man dra slutsatsen att han, med denna beskrivning, vill antyda att vi har här att göra med direkta ärtflingar av de galler som tidigare ska ha levt i regionen. Även om Legrand d’Aussy, som vi såg i citatet ovan, själv använder begreppet ”ras”, hade detta begrepp under 1700-talets andra hälft inte helt den betydelse det 169 ”[F]orme une sorte de république, où tous les travaux sont communs, parce que tous les individus y sont égaux », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 475. 170 Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 476. 171 « [M]ères, en coëffes et en ligne parfaitement blanc « samt ”[C]’était sur-tout le tableau de concorde et d’union, de bonheur et de santé, que me présentait cette république de parens. Je ne doute plus à présent qu’une longue pratique de vertus n’influe, à la longue, sur les traits du visage ; et qu’elle ne lui imprime, avec le tems, un caractère particulier, qui, devenant ineffaçable, finit par distinguer réellement une race d’avec une autre », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 487f. 172 Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 489. 51 senare skulle få. Begreppet var mer kopplat till ”ursprung” än till nedärvda fysiska egenskaper (som det senare skulle kopplas till).173 Det som stamsamhället Guittard-Pinon främst representerar för Legrand d’Ausst är ett slags samhälleligt ursprungstillstånd. De lever enbart av jordbruket och är på så sätt självförsörjande. De tillverkar alla sina förnödenheter själva, är på så sätt helt oberorende av samhället i övrigt.174 Det skulle också kunna vara förklaringen till att de har kunnat undvika att korrumperas av det övriga samhället. De lever, förklarar han vidare, såsom Rousseau föreställde sig att Émile skulle uppfostras: Rousseau ville att hans elev Émile skulle ägna sig åt alla slags arbeten och att han, liksom Robinson, med sina egna händer skulle kunna tillverka allt det som vi, på grund av vår utbildning, låter andra människor göra åt oss. I Pinon, har Rousseaus önskan uppfyllts. Om familjen Guittard skulle förflyttas till Robinsons ö skulle de snart leva där så som de redan gör hos sig själva.175 Genom att jämföra invånarna i byrepubliken Guittard-Pinon med såväl Émile som Robinson vill Legrand d’Aussy framhålla hur ursprungligt och naturligt dessa människor lever. Att de lever avskilda och gör allt med egna händer har gjort att de varken har korrumperats av utbildning eller av samhället utifrån. Detta var också en av de centrala egenskaperna för invånarna på de paradisöar som vi behandlade i föregående kapitel. Liksom där, har denna berättelse om de dygdiga och naturliga bergsinvånare funktionen av att grunda republiken i naturtillståndet. Det republikanska knyts samman med det mest naturliga och ursprungliga. När Legrand d’Aussy ska beskriva det specifika i byrepbulikens Guittard-Pinons styrelseskick, menar han att det är ett ”paternalistiskt” styre, som går ut på att republikens medlemmar väljer sin ledare, som sedan styr över dem som en ”far över sin familj”.176 Detta styrelseskick, fortsätter han sedan, saknar motstycke överallt i historien: Det är inte patriarkernas, där en man, enväldig bland sina barn, lever under tält, och, liksom araberna och nomadfamiljer, förflyttar sina boskap från betesmark till betesmark. Det är inte de 173 I 1765 års encyklopedi associeras begreppet främst med nobelt ursprung. Det är först i 1835 års encyklopedi som ras definieras utifrån nedärva fysiska egenskaper. Hudson, Nicholas, “From "Nation to "Race": The Origin of Racial Classification in Eighteenth-Century Thought”, Eighteenth-Century Studies, Vol. 29, No. 3 (Spring, 1996), pp. 247. 174 Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 482. 175 ”Rousseau voulait que son élève Emile s’exercât à tous les genre de travaux ; et que, comme Robinson, il sût fabriquer de ses mains tout ce qu’à raison de notre éducation, nous laissons faire par des mais étrangères. A Pinon, le vœu de Rousseau est accompli. Transportés dans l’île de Robinson ; les Guittard y seraient bientôt ce qu’ils sont chez eux », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 483. 176 ”[P]ère de toute la famille », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 468. 52 första kristnas gemenskaper; en gemenskap som grundades i ett religiöst avkall på all egendom, men alltför gåtfullt och för meditativt för att kunna finnas kvar länge hos människor, och särskilt i de nuvarande samhällena.177 Legrand d’Aussy förklaring av det specifika i Guittard-Pinons styreseskick, antar i citatet ovan en sociologisk karaktär. Argumenten för det goda samhällsskicket finner han i jämförelse med andra samhällen. Det ”paternatiska”, eller republikanska, som Guittard-Pinon representerar, går att finna mitt emellan två ytterligheter. Å ena sidan finns ”araberna och nomadfamiljer”, vilka representerar det patriarkiska styrelseskicket, en omskrivning för det depostiska styrelseskicket. Å andra sidan finns de ”första kristnas gemenskaper”, vilka representerar frånsägandet av allt ägande och alla hierarkier, ett alltför svåruppnåeligt ideal. Det republikanska styrelseskicket, menar Legrand d’Aussy, finner man där emellan, där en icke-despotisk ledare väljs av republikens medlemmar och även kan avsättas genom omröstning. Det sociologiska draget av Legrand d’Aussys beskrivning syns också i följande citat. Att studera de auvergnska bergsrepublikerna handlar för Legrand d’Aussy om att kartlägga vilken inverkan olika faktorer, som klimatet, instutionerna eller något annat, har på ett samhälle: Om jag bara haft möjlighet att stanna några dagar bland dem, skulle jag försökt gissa mig på hur en sådan institution hade kunnat uppkomma hos deras förfäder. Allting, i moralen, liksom i det fysiska, har en förklaring […] Beror denna företeelse på klimatets inverkan, på en religiös entusiasm, eller på av någon omvälvning i landets styre?178 Legrand d’Aussys beskriving av det som jag kallar för paradisöarna bland bergen har alltså syftet att reflektera över vilka effekter som styrelseskicket har på människor, och får genom detta en sociologisk karaktär. Detta måste ses i sammanhang med att denna text trycks under den revolutionära perioden. Men det handlar inte bara om att tankarna om landets nya styrelseskick speglas i detta tal om de republikanska paradisöarna, det handlar också om att Legrand d’Aussy, genom att skildra denna republikanska utopi, är ute efter att hitta ett 177 ”Ce n’est point celui des patriarches, dans lequel un homme, souverain au milieu de ses enfans, vivait sous des tentes, et, comme les Arabes et les familles nomades, promenait ses troupeaux de pâturages en pâturages. Ce n’est point la communauté des premiers chrétiens ; communauté fondée sur un renoncement religieux à toute propriété ; mais trop mystique et trop contemplative pour avoir pu subsister long-tems chez des hommes, et dans l’ordre actuel de leurs sociétés. », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 476f. 178 ”S’il m’eût été permis de demeurer quelques jours parmi eux, j’aurais cherché à deviner comment put se former, chez leurs ayeux, une pareille institution. Tout, au moral, ainsi qu’au physique, a une cause. […] Est-ce à l’influence du climat, à l’enthousiasme d’une opinion religieuse, ou à quelque révolution dans le gouvernement du pays, qu’ils sont dûs ? », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, volym 1, 494. 53 ”ursprung” för den republikanska samhällsformen- ett ursprung som inte bara härrör från antiken, men som går att finna inom den franska republikens gränser. Etnografi som administration De idealbilder och hotbilder som förekommer i resenärernas och administratörernas beskrivningar av landsbygdsbefolkningen i Auvergne är, liksom i kapitlet om Bretagne, inriktade på hur förbindelser och handel ska blåsa liv i regionen. Om det i kapitlet om Bretagne var invånarnas isolering som utgjorde den största hotbilden eller hindret för framstegen inom regionen, så är det i resenärernas och administratörernas beskrivningar av Auvergne invånarnas migrationer som utgör den främsta hotbilden. Legrand d’Aussy beskriver hur invånarna i den karga bergsregionen, varje år, såväl på våren som hösten, lämnar sina hemtrakter i tusental och beger sig till större städer i Frankrike eller utomlands. ”Hela byar överges”, fortsätter han, och: [K]var finns bara gamlingar, kvinnor och barn; ibland ser man även kvinnor och barn som utvandrar. Alla beger sig iväg, vissa fortsätter till huvudstaden, andra till kungarikets olika provinser, och ända till främmande riken. Skördearbetare, kopparslagare, stensättare, murare, lappskräddare, vattenbärare, planksågare, skoputsare, kommissionärer, de avskräcks inte av något arbete; allt passar dem, förutsatt att de får betalt.179 Efter några år av hårt arbete, efter att de har samlat på sig tillräckligt med pengar återvänder många till sina hemtrakter, medan många andra bosätter sig permanent på annan ort, eller avlider under svåra arbetsförhållanden eller av sjukdomar. Detta, förklarar Legrand d’Aussy, då man reser genom Auvergne, varför man ser i alla byar ”hus som ligger i ruiner eller är övergivna. Jag har sett [byar] där dessa ruckel eller ruiner utgjorde mer än en tredjedel av byn”.180 Den orsak som resenärerna och administratörerna menar i bakom dessa årliga migrationer är svårigheten att odla spannmål i regionen.181 Förutom några bördigare dalgångar, producerar 179 ”Des villages entiers sont déserts ; il n’y reste que les vieillards, les femmes et enfans : encore voit-on quelquefois des femmes même et des enfans s’expatrier. Tous partent, et se repandent les uns dans la Capitale, les autres dans les différentes Provinces du Royaume, et jusques dans des Etats étrangers. Moissonneurs, Chaudronniers, Paveurs, Maçons, Raccommodeurs de parasols et de vieux souliers, Porteurs d’eau, Scieurs de bois, Décroteurs, Commissionnaires, il ne rebutent aucun travail ; tout leur convient, pourvû qu’on les paye » Legrand d’Aussy (1788), Voyage, 3. Se även Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 333. 180 « [O]n voit des maisons en ruines, ou abandonnées. J’en ai vus où ces masures en décombres faisaient plus d’un tiers du village », Legrand d’Aussy (1788), Voyage, 5. 181 För att kunna försörja sig, ägnar sig istället många bergsinvånare åt boskapsuppfödning, där boskapen sedan säljs vidare till andra delar av Frankrike eller Spanien. Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 76. Se även Huguet, 54 skördarna en tredjedel så mycket som i andra delar av landet. Prefekten Huguet i Allier skriver att ”invånarna är överlag fattiga, deras inkomster är bara tillfälliga. En sjukdom, förlusten av boskap, en dålig skörd, tvingar dem ofta att skuldsätta sig hos markägarna”.182 Handeln, förklarar resenärerna och administratörerna, vilken är det som skulle kunna balansera regionens brist på jordbruk, är så obetydlig att den knappt finns överhuvudtaget.183 Denna fattigdom, vilken har orsakats av såväl bristen på jordbruk som avsaknaden av handel i regionen, har lett till ett utbrett tiggeri i regionen. Huguet skildrar hur stora andelar av befolkningen i Allier lever på att vandra från gård till gård, där de tillfälligt får allmosor och tak över huvudet. De är, fortsätter han, genom detta: Överlämnade åt missmod, lättja, slarv, etc. Allmosorna upprätthåller deras elände och upprätthåller det till den grad att jordbruksprodukterna inte används för att få dem att arbeta för att leva, men att få dem att leva utan att arbeta. Som odugliga delar av en kropp som föder dem i deras sysslolöshet, tynger de mekaniskt ned alla dess delar. Om man betraktar dem i förhållande till epidemiska sjukdomar, vet man att de fattiga nästan alltid är de som öppnar samhällets dörrar för dessa gissel.184 Huguets lösning på hur regionen på bästa sätt ska utvecklas, är att sätta dessa sysslolösa i arbete samt att verka för handelns utbredning i området. Detta, menar han, gör sig bäst genom utbyggandet av vägnätet: ”Ett av de bästa sätten att gynna handeln i departementet Allier, är reparerandet av vägarna och förbättrandet av villkoren för att segla floderna”.185 Legrand d’Aussy redogör här, i sin tur, för tidigare projekt där myndighetspersoner har försökt förbättra villkoren för handeln i regionen. Bland annat nämner han en tidigare intendent som hade planerat att bygga en väg som skulle förbinda regionens mest isolerade delar med den större färdaxeln mellan Paris och Lyon, även om projektet aldrig genomfördes: Jean-Antoine, Statistique du département de l’Allier, par le citoyen Huguet, préfet, publiée par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des sourds-muets, Paris, 1801, 4. 182 [L]es cultivateurs en sont généralement pauvres, et n’on que l’apparence de l’abondance du moment. Une maladie, des pertes de bestiaux, une mauvaise récolte, les obligent très-souvent à s’endetter vis-à-vis des propriétaires », Huguet, Jean-Antoine, Statistique du département de l’Allier, par le citoyen Huguet, préfet, publiée par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des sourds-muets, Paris, 1801, 4. 183 Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 274, 319. Huguet (1801), Statistique, 19f. 184 « Ils sont, dans ce fâcheux métier, livrés au découragement, à la paresse, à la malpropreté, etc. L’aumône entretient leur misère, et l’entretiendra tant que le produit n’en sera pas employé à les faire travailler pour vivre, plutôt qu’à les faire vivre sans travailler. Membres inutiles d’un corps qui les nourrit dans l’oisiveté, ils pèsent machinalement sur toutes ses parties. Si on les considère relativement à l’invasion des maladies épidémiques, on sait que les pauvres sont presque toujours ceux qui ouvrent les portes des sociétés à ces fléaux », Huguet, Statisituqe, 62f. Jämför även Jerphanion (1801), Statistique, 65f. 185 ”Une des parties les plus propres à favoriser et à étendre le commerce dans le département de l’Allier, c’est l’entretien des routes, et les améliorations dans la navigation des rivières », Huguet (1801), Statistique, 54. 55 För att blåsa liv i denna del av Auvergne, hade medborgare Chazarat, indendent, avsett bygga en väg som ledde från Vélai till Paris, och passerade genom Puy via Saint-Paulien, Saint-Just, la Chaise-Dieu, Arlanc, Marsac, Ambert, Oliergue, Courpierre, Thiers, ända fram till PuyGuillaume i Bourbonnaisregionen och vilken, genom Bourbonnaisregionen, hade kunnat, genom Cussé, ansluta sig till den stora vägen mellan Lyon och Paris. 186 Återigen är handeln den kraft som ska blåsa liv i Frankrikes mest avskilda och isolerade delar (vi såg i föregående kapitel hur Cambry talade om att handeln skulle tillföra ”livlighet, eld, idéer”187). Vad gäller resenärernas och administratörernas idealbilder i Auvergne har vi, å ena sidan, de republikanska paradisöar som vi har behandlat ovan, och, å andra sidan, den typ av blomstrande, företagssamma städer som vi också känner igen från resenärernas och administratörernas idealbilder i Bretagne. I staden Thiers förvånas till exempel Legrand d’Aussy över invånarnas flit och företagsamhet: Här är varje invånare arbetare eller företagare, tillverkare eller detaljhandlare, handelsman eller kommissionär. Här andas allt rörelse och aktivitet, överallt finns butiker, atljéer och fabriker. Det enda du hör är ljudet av hammare och maskiner, det enda du ser är varor som man bär fram och tillbaka: du tror dig inte längre vara i Auvergne.188 Återigen ställs fliten mot den slöa, loja sysslolösheten som annars betecknar bönderna i regionen. Sammanfattningsvis, fungerar resenärernas och administratörernas idealbilder och hotbilder av landsbygdens förhållanden i såväl Bretagne som Auvergne som ett sätt att måla upp vilka problem som finns i regionerna, så att man från centralmaktens håll ska kunna utföra projekt och förbättrande åtgärder. De etnografiska projekten att kartlägga invånarnas seder och bruk är tätt sammanvävda med de administrativa projekten att skapa republikens nya medborgare, vilket resenärernas och administratörernas etnografi om invånarna på den bretonska halvön och i Centralmassivet visar på. Dessa regioner beskrivs som särskilt 186 « Pour faire vivifier cette partie de l’Auvergne, le cit. Chazerat, intendant, avait projeté une route, qui conduisant du Vélai à Paris, eût pris du Puy par Saint-Paulien, Saint-Just, la Chaise-Dieu, Arlanc, Marsac, Ambert, Oliergue, Courpierre, Thiers, jusqu’à Puy-Guillaume dans le Bourbonnais ; et qui, à travers le Bourbonnais, eût été, par Cussé, gagner la grande route de Lyon à Paris », Legrand (1794), volym 1, 436f. 187 ”[D]e la vivacité, du feu, plus d’idée”, Cambry (1799), Voyage, 231. 188 ”Ici, chaque habitant est ouvrier ou entrepreneur, fabriquant ou détailliste, négociant ou commissionnaire. Ici, tout respire le mouvement et l’activité ; tout est boutique, atelier, fabrique. Tu n’entendras que le bruit des marteaux et des machines ; tu ne rencontreras que marchandises qu’on porte ou qu’on rapporte ; enfin tu croiras n’être plus en Auvergne : ce sont d’autres hommes et d’autres mœurs », Legrand d’Aussy (1794), Voyage, 443f. 56 avskilda och annorlunda, med stora logististiska problem att ta sig fram, utbredd fattigdom och gles bebyggelse. Samtidigt som det är till dessa regioner som man beger sig för att finna rötterna till det som är det franska och det republikanska. Dessa två funktioner av den republikanska etnografin, på samma gång exotiseringen som förbättrandet av invånarna, har gått som en röd tråd genom undersökningen av reselitteraturen och de administrativa rapporterna från Bretagne och Auvergne. v 57 Kapitel 4: Avslutande diskussion I den här uppsatsen har jag undersökt betydelserna av den republikanska etnografin under 1700-talets sista år i Frankrike. Dessa betydelser undersökte jag genom att studera, för det första, vilka var de utmärkande dragen var av den republikanska etnografin och, för det andra, genom att undersöka vilka funktioner dessa etnografiska skildringar hade. I det undersökta materialet om Bretagne och Auvergne har vi sedan kunnat urskilja några huvudlinjer i denna republikanska etnografi, vilka jag här kommer att diskutera i tur och ordning. Galliseringen av det förflutna Den första huvudlinjen som jag har urskilt i det undersökta materialet om Bretagne och Auvergne, är det sätt som den republikanska etnografin användes för att finna det gallistiska i landsbygdsbefolkningens seder och bruk. Redan tidigare har forskare som bland andra AnnMarie Thiesse, Mona Ozouf, Jean-Yves Guiomar och Nicole Belmont visat på vilket sätt detta skapandet av en nationaliserad historia genom det keltiska arvet var en ny slags aktivitet under slutet på 1700-talet och början av 1800-talet i Frankrike.189 Under samma tid som Herder begav sig ut för att finna folksjälen i den tyska befolkningens seder och bruk, ville man på samma sätt i Frankrike finna spår efter det keltiska förflutna i landsbygdsbefolkningens traditioner. Inom denna forskning har man främst fokuserat på den keltiska akademin, grundad 1804, och dess olika kartläggningsprojekt av landsbygdsinvånarnas traditioner och sånger. Till skillnad från vad tidigare forskare gör gällande, visar mina resultat att denna rörelse som jag kallar för gallisering av det förflutna, på intet sätt är avgränsad till den keltiska akademins aktivitet, utan att detta drag är närvarande under hela den republikanska perioden. I det undersökta materialet om Bretagne och Auvergne har vi sett hur de republikanska etnograferna i hög grad var sysselsatta med denna aktivitet att söka efter spår av det keltiska i landsbygdsinvånarnas seder och bruk. I Bretagne var detta drag mest tydligt i Cambrys reseskildringar, i vilka han såg det galliska arvet överallt i den bretonska landsbygdsbefolkningens seder, sånger, traditioner och klädedräkter. Även prefekten Huet de Coëtlizan tyckte sig finna druidernas läror i böndernas traditioner.190 I Auvergne var denna 189 Thiesse, Anne-Marie, La création des identités nationales: Europe XVIIIe-XXe siècle, Seuil, Paris, 1999, pp. 50-58, 161-171. Ozouf Mona. ”L'invention de l'ethnographie française : le questionnaire de l'Académie celtique”. In: Annales. Économies, Sociétés, Civilisations. 36ᵉ année, N. 2, 1981. pp. 210-230. Guiomar JeanYves. ”La Révolution Française et les origines celtiques de la France”. In: Annales historiques de la Révolution française, n°287, 1992. pp. 63-85. Belmont, Nicole, ”L'Académie celtique et George Sand. Les débuts des recherches folkloriques en France”. In: Romantisme, 1975, n°9. Le peuple. pp. 29-38. 190 Se mitt kapitel om Bretagne, pp. 26-19. 58 gallisering av det förflutna tydlig hos Dulaure, som när han till exempel betraktade de auvergnska städerna och sökte efter spår på keltiska monument. På samma sätt förstår man att Legrand d’Aussy sökte spår efter keltisk uråldrig visdom i landsbygdsinvånarnas sagor191, eftersom han uttryckte besvikelse över att han inte fann några sådana spår. Vi såg här hur bilden av bonden var så nära associerad med bilden av vilden. Eftersom både vilden och bonden, genom sin avsaknad av uppförandet av historiska monument, var placerade utanför den historiska utvecklingen, kunde de därför båda två göras till historiska lämningar i sig själva. För de republikanska resenärerna blev det alltså inte ett långt steg att ta att tala om bönderna som smutsiga, djurlika varelser, och som förmedlare av uråldrig visdom. En anledning till att man i efterhand inte har talat så mycket om denna republikanska etnografiska aktivitet, är kanske för att det inte är denna form av legitimering av det nationaliserade förflutna som kom att bli den dominerande i 1800-talets Frankrike.192 Varken Cambry, Dulaure eller någon annan av etnograferna från denna period kom att gå till historien som en fransk motsvarighet till Herder. I stället byggde man den franska nationella myten kring revolutionen själv. Ur det perspektivet kunde man betrakta den republikanska etnografin som ett slags parantes, eller en ”förlorarnas historia” om man så vill, eftersom det inte blev denna typ av legitimerande som blev det dominerande i det franska politiska livet under 1800talet. Hitta en grund för republiken Den andra huvudlinjen som jag har urskilt i det undersökta materialet om Bretagne och Auvergne, är det sätt som den republikanska etnografin användes som ett medel att finna det republikanska i landsbygdsbefolkningens seder och bruk. Vid en första anblick verkar detta resultat nästan vara det samma som föregående, det vill säga att det förflutna inte bara tillskrivs galliska egenskaper, utan även republikanska sådana. Men vid en närmare granskning handlar denna ”republikanisering” av landsbygdsinvånarnas levnadssätt och traditioner inte bara om att finna det republikanska i det historiska förflutna (som jag skulle säga att det första resultatet, ”galliseringen av det förflutna”, främst handlar om), utan även om att hitta en grund för republiken i landsbygdsinvånarna själva, att genom etnografin så att säga grunda det republikanska i folket. 191 Se Legrand d’Aussys citat från sida 48 i min undersökning. Burguière, André, ”Monarchical Centralization and the Birth of Social Sciences: Voyagers and Statisticians in Search of France at the End of the Eighteenth Century”, in Tocqueville and Beyond: essays on the Old Regime In Honor of David D. Bien, Robert M. Swartz och Robert A. Schneider (eds.), University of Delaware Press, Newark, 2009, 239. 192 59 I Bretagne såg vi hur detta sökande efter republikens rötter lämnade sitt främsta avtryck i de republikanska resenärernas beskrivningar av paradisöarna. Även om resenärerna inte uttryckligen talade om invånarna på dessa öar som ”ädla vildar”, tillskrevs öborna de ädla vildarnas alla egenskaper som de hade vid 1700-talets slut. De levde bortom civilisationens korrumperande verkan, de levde i jämlikhet med varandra, och de var rena och oskuldsfulla till sitt sätt. I Auvergne såg vi samma slags utopi utspela sig i beskrivningen av bygemenskaperna i det som jag kallade för paradisöarna bland bergen. Även här rådde jämlikheten invånarna emellan, även här skyddades invånarna från civilisationens skadliga inverkan. Dessa paradisöar representerade alltså naturtillståndet och vad resenärerna och administratörerna ville visa med dessa beskrivningar var att det mest naturliga och ursprungliga samhällsskicket var det republikanska. Den republikanska etnografin hade alltså funktionen att visa att de republikanska egenskaperna inte bara hade funnits i någon forntida glanstid, utan även fanns grundad hos bönderna själva (i de ädla bönderna), i det ursprungliga naturtillståndet, som var alltså ”naturligt” republikanskt. Tidigare forskare har varit snara att peka ut på vilket sätt det fanns stora likheter i 1700talets diskurs om nya världens invånare och det sätt som man, i Frankrike, talade om bönderna på hemmaplan.193 Jag skulle, i invändning mot detta, vilja hävda att även skillnaderna är minst lika viktiga för att förstå betydelserna som den republikanska etnografin hade under 1700talets sista år. Den viktigaste skillnaden, skulle jag vilja hävda, är de olika funktioner som den republikanska etnografin har under 1700-talets sista år i Frankrike. En viktig funktion är naturligtvis den som Bourguet, Nelson och Gemie pekar ut, att konstruktionen av det ”annorlunda” indirekt innebär ett rättfärdigande av en potentiell kolonisering. Att kunskap och makt är tätt sammankopplade, och att den som är i en position att skapa en kategori om de ”andra” också gör detta från en maktposition, är obestridligt. Men en annan och lika viktig funktion av den republikanska etnografin är också den vi talade om ovan, nämligen att bekräfta republiken genom etnografin. Även om det finns ett tydligt maktförhållande inblandat här också, är det ändå viktigt att peka ut på vilket sätt detta skiljer sig från till exempel det orientaliska diskurs som Gemie (och i förlängningen Said) talar om. Man vill här hitta det republikanska i landsbygdsbefolkningen, och man vill att republiken och den nya nationen ska grundas i denna likhetsprincip. 193 Se tidigare referenser till Nelson, William Max, ”Colonizing France: Revolutionary Regeneration and the First French Empire”, in The French Revolution in Global Perspective, Lynn Hunt (ed.), 2013. Williams, Heather, Postcolonial Brittany: Literature between languages, 17. Gemie, Sharif, Brittany 1750-1950: The Invisible Nation, pp. 86-104. 60 De republikanska etnografernas sökande efter en enande likhetsprincip, gör att de skapar olika kategorier av bönderna. Å ena sidan finns de goda bönderna, som har det republikanska i sig, och å andra sidan finns de dåliga bönderna, som inte verkar uppvisa några tecken på något republikanskt. Här skulle jag vilja rikta uppmärksamheten till det korta citatet från Lavallée som på ön Ouessant, där de tidigare republikanska invånarna hade korrumperats av prästerna skadliga inverkan. När han talar om hur detta ska avhjälpas menar han att ”det är framför allt här som vi måste föra utbildningen, för det är till de goda (bons) som man måste göra det, eftersom de dåliga (méchants) inte lär sig någonting”. Hur ska man tolka detta uttalande? Man skulle kunna se det som att i etablerandet av de republikanska principerna tycks det från början ha funnits ett särskiljande mellan de goda och de dåliga invånarna, de som man kan undervisa och i längden göra till medborgare och de andra, som ändå ”inte lär sig någonting”. En sammanflätad historia Den tredje huvudlinjen som jag har kunnat urskilja i det undersökta materialet om Bretagne och Auvergne, är det sätt som det etnografiska och de administrativa projekten var sammanflätade med varandra under 1700-talets sista är i Frankrike. I inledningen såg vi hur detta är något som har lyfts fram av tidigare forskare, som Jean-Claude Perrot, Marie-Noëlle Bourguet och Michel Vovelle, vilka menar att reselitteratursgenren och den statistiska genren ofta flöt samman med varandra under 1700-talets andra hälft.194 I undersökningen av såväl de republikanska reseskildringarna som de administrativa statistiska rapporterna har vi sett hur detta har varit fallet. De republikanska resenärerna såg på sin verksamhet som en del i det centraliserande projektet att kartlägga det franska territoriet och dess invånare, medan de republikanska administratörerna använde sig av det jag kallar för etnografiska metoder för att beskriva landsbygdens invånare. I flera fall fyllde en och samma person båda dessa roller, som exempelvis Cambry som hade rollen av både ”resenär” och ”administratör”. Jag skulle vilja hävda att innebörden av denna sammanflätning av det administrativa med det etnografiska är viktig för att förstå vad den republikanska etnografin hade för betydelser i under 1700-talets sista år i Frankrike. Till exempel tycks många av de stereotyper som under 1800-talet dominerar språkbruket om de så kallade underutvecklade franska regionerna ha 194 Perrot Jean-Claude. L'âge d'or de la statistique régionale (an IV - 1804). In: Annales historiques de la Révolution française, n°224, 1976. pp. 215-276. Bourguet, Marie-Noëlle, Déchiffrer la France: La statistique départementale à l’époque napoléonienne, Repr., Éditions des archives contemporaines, Paris, 1989, 12. Vovelle, Michel, De la cave au grenier: un itinéraire en Provence au XVIIIe siècle : de l'histoire sociale à l'histoire des mentalités, Serge Fleury, Québec, 1980, 408. 61 sina rötter i denna administrativa etnografiska aktivitet under 1700-talets sista år, vilket kan förklara de seglivade negativa konnotationerna om till exempel invånarna i Bretagne, vilka finns kvar i administratörers skildringar långt in på 1800-talet. Denna sammanflätande av etnografisk och administrativ historia öppnar upp för fler frågor om den republikanska etnografins betydelser, frågor som skulle kunna undersökas i ett annat sammanhang. 62 Litteraturförteckning Tryckta källor Administration centrale de Morbihan, Description abrégée du département du Morbihan, år VIII [1799]. Billardon de Sauvigny, Edme-Louis, L’Innocence du premier âge en France, ou Histoire amoureuse de Pierre le Long et de Blanche Bazu, suivie de La Rose ou La Fête de Salency et L’isle d’Ouessant, Paris, De Lalain, 1768. Borie, Statistique du département d’Ille-et-Vilaine, par le citoyen Borie, préfet, publié par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des Sourds-Muets, Paris, år IX [1800]. Cambry, Jacques, Voyage dans le Finistère, ou état de ce département en 1794 et 1795, 2 volymer, De l’Imprimerie-Librairie du Cercle-Social, Rue du Théâtre-Français, Paris, år VII [1799]. Darluc, Michek, Histoire naturelle de la Provence, contenant ce qu’il y a de plus remarquable dans les règnes végétal, minéral, animal, et la partie géoponique, 3 volymer, Avignon, 1782-1786. Desmar, J.-T., De l’air, de la Terre et des eaux de Boulogne-sur-Mer, Pierres, Paris, 1761. Dumoulins La Géographie our la description générale du royaume, 1754. Dulaure, Jacques-Antoine, Description des principaux lieux de France, contenant des details descriptifs & historiques sur les Provinces, Villes, Bourgs, Monastères, Châteauz, &c, du royaume, remarquables par quelques curiosités de la Natures ou des Arts, & et par des événemens interessant & singuliers, &c.; ainsi que des details sur le commerce, la population, les usages & le caractère de chaque people de France; semée d’observations critiques, &c., Chez Lejay, Paris, 1789. Dusaulx, Jean, Voyage à Barège et dans les Hautes-Pyrénées, fait en 1788, De l’Imprimerie de Didot Jeune, Paris, 1796. Expilly, Jean-Joseph, Dictionnaire géographique, historique et politique des Gaules et de la France, Éd. Desaint et Saillant, Paris, 1762-1770. Dulaure, Jacques-Antoine, Description des principaux lieux de France, par J.-A. Dulaure, 1789. Voyages de Guibert dans diverses parties de la France et en Suisse, faits en 1775, 1778, 1784 et 1785, ouvrage posthume, publié par sa veuve, D’Hautel, Paris, 1806. Huet de Coëtlizan, Jean-Baptiste, Statistique du départment de Loire-Inférieure, par J. B. Huet, Secrétaire général de Préfecture: rédigée à la demande du Préfet, publiée par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des Sourds-Muets, Paris, år X [1801]. 63 Huet de Coëtlizan, Jean-Baptiste, Recherches économiques et statistiques sur le département de la Loire-Inférieure, Mme Malassis, Nantes, år XII [1803]. Huguet, Jean-Antoine, Statistique du département de l’Allier, par le citoyen Huguet, préfet, publiée par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des sourds-muets, Paris, an X [1801]. Jerphanion, Gabriel-Joseph, Statistique du département de la Lozère, par le cit. Jerphanion, publié par ordre du ministre de l’intérieur, L’Imprimerie des Sourds-Muets, Paris, an X [1801]. La Décade philosophique, littéraire et politique, par une sociét´te des gens de lettres, volym 29, Au Bureau de la Décade philosophique, Paris, l’an IX de la république française [1801]. Legrand d'Aussy, Pierre Jean-Baptiste, Voyage d'Auvergne, Chez Eugene Onfroy, Libraire, Paris, 1788. Legrand d’Aussy, Jean-Baptiste, Voyage fait en 1787 et 1788, dans la ci-devant Haute et Basse Auvergne, aujourd’hui départemens du Puy-de-Dome, du Cantal et partie de celui de la Haute-Loire, ouvrage où l’on traite ce qui regarde la nature du sol, les révolutiones qu’il a éprouvées, ses productions, climat, météores, produits de volcanisation, mines carrières, lacs, eaux minérales mœurs des habitans, constitution physique, population, arts, commerce, manufactures, industrie, etc. etc., Chez le Directeur de l’Imprimerie des Sciences et Arts, Paris, år III [1794]. Lavallée, Joseph, Voyage dans les départements de la France, par une société d’artistes et de gens de lettres, enrichi de tableaux géographiques et d’estampes, Brion, Paris, 1792-1800. Lépecq de la Cloture, Louis, Collection d’observations sur les maladies et les constitutions épidémiques, Rouen, 1778. Marlin, François, Voyages en France et pays circonvoisins depuis 1775 jusqu’en 1807, fyra volymer, Guillaume, Paris, 1817. Ogée, Jean-Baptiste, Dictionnaire historique et géographique de la province de Bretagne, 4 volymer, Nantes, 1778-1780. Papon, Jean Pierre, Voyage littéraire Provence, contenant tout ce qui peut donner une idée de l’état ancien et moderne des Villes, les Curiosités qu’elles renferment; la position des anciens Peuples, quelques Anecdotes littéraires, l’Histoire-Naturelle, les Plantes, le Climat, &c…., Chez Barrois l’aîné, Paris, 1780. Piganiol de la Force, Jean-Aymar, Nouveau voyage de France. Avec un itinéraire, et des cartes faites exprès, qui marquent exactement les routes qu’il faut suivre pour voyager dans toutes les Provinces de ce Royaume, nouvelle édition, revûe, corrigée & augmentée, 2 volymer, Theodore Legras, Paris, 1740. Ramond de Carbonnières, Louis-François, Observations faites dans les Pyrénées pour servir de suite à des observations sur les Alpes, insérées sand une Traduction des Lettres de W. 64 Coxe, sur la Suisse, Chez Belin, Libraire, Paris, 1789, [sous le Privilège de l’Académie Royale des Sciences]. Ramond de Carbonnières, Louis-François, Voyages au Mont-Perdu et dans la partie adjacente des Hautes-Pyrénées, Chez Belin, Paris, år IX [1801]. Receuil des lettres circulaires, instructions, programmes, discours, et autres actes publics, émanés du Citoyen François (de Neufchâteau), pendant ses deux exercices du Ministère de l’Intérieur, volym 1, L’Imprimerie de la République, Paris, år VII [1799]. Saussure, Horace Bénedict de, Voyage dans les Alpes, précédés d’un Essai sur l’histoire naturelle des environs de Geneve, 4 volymer, Chez Samuel Fauche, Neufchâtel, 17791796. Tully, Florent Guillaume, Essai sur les maladies à Dunkerque, Dunkerque, 1760. Young, Arthur, Tour in Ireland, 1776-1779, edited with introduction and notes by Arthur Wollaston Hutton, George Bell & Sons, London, 1892. Young, Arthur, Travels during the years 1787, 1788 & 1789: undertaken more particularly with a viex of ascertaining the cultivation, waelth, resources, and national prosperity of the Kingdom of France, Bury St- Edmund’s, London, 1792. Young, Arthur, Voyages en France, pendant les années 1787-88-89 et 90, Entrepris plus particulièrement pour s’assurer de l’état de l’Agriculture, des Richesses, des Ressources et de la Prospérité de cette Nation, 3 volymer, Chez Buisson, Paris, år II [1794]. Sekundärlitteratur Agulhon, Maurice, La république au village: les populations du Var de la révolution à la IIe république, Rééd., augm., Paris, 1979 (eng. översättning The Republic in the village: the people of the Var from the French Revolution to the Second Republic, Cambridge U. P., Cambridge, 1982). Agulhon, Maurice, ”Vues nouvelles sur la France rurale” in Irlande et France XVIIIe-XXe siècles: Pour une histoire rurale comparée, L. M. Cullen och François Furet (eds.), Éditions de l’École des Hautes Études en Sciences Sociales, 1980. Alcouffe, Alain, Le colonialisme intérieur, submitted to the Conference in tribute to Robert Lafont, Nîmes, septemeber, 2009. Bertho, Catherine, « L'invention de la Bretagne : Genèse sociale d'un stéréotype », in Actes de la recherche en sciences sociales, Vol. 35, novembre 1980 (L’identité). Biard, Michel, Les lilliputiens de la centralisation. Des intendants aux préfets : les hésitations d’un « modèle français », Seyssel, Champ Vallon, 2007. Bourguet, Marie-Noëlle, ”Race et folklore. L'image officielle de la France en 1800”, in Annales. Économies, Sociétés, Civilisations, 31e année, N. 4, 1976. 65 Bourguet, Marie-Noëlle, Déchiffrer la France: la statistique départementale à l'époque napoléonienne, Repr., Éditions des archives contemporaines, Paris, 1989. Briffaud, Serge, Naissance d’un paysage: la montagne pyrénéenne à la croisée des regards, XVIe-XIXe siècles, CIMA-CNRS, Toulouse, 1994. Broc, Numa, Les montagnes au siècle des Lumières, perception et représentation, Ed. du C.T.H.S., Paris 1991. Burguière, André, ”Monarchical Centralization and the Birth of Social Sciences: Voyagers and Statisticians in Search of France at the End of the Eighteenth Century”, in Tocqueville and Beyond: essays on the Old Regime In Honor of David D. Bien, Robert M. Swartz och Robert A. Scnheider (eds.), University of Delaware Press, Newark, 2009. Burke, Peter, Popular culture in early modern Europe, 1500-1800, New York U. P., New York, 1978 (sv. översättning Folklig kultur i Europa 1500-1800, Författarförl., Stockholm, 1983). Campbell, Peter R., Power and politics in Old Regime France, 1720-1745, Routledge, London, 1996. Certeau, Michel de, Julia, Dominique & Revel, Jacques, Une politique de la langue: la Révolution française et les patois : l'enquête de Grégoire, Gallimard, Paris, 1975. Certeau, Michel de, La culture au pluriel, Bourgois, Paris, 1980 (eng. översättning Culture in the plural, University of Minnesota Press, Minneapolis, 1997). Chappey, Jean-Luc, La société des observateurs de l'homme, 1799-1804: des anthropologues au temps de Bonaparte, Société des études robespierristes, Paris, 2002. Cooper, Frederick & Stoler, Ann Laura (red.), Tensions of empire: colonial cultures in a bourgeois world, University of California Press, Berkeley, Calif., 1997. Cooper, Frederick, Colonialism in question: theory, knowledge, history, University of California Press, Berkeley, 2005. Corbin, Alain, Le territoire du vide: l'Occident et le désir du rivage (1750-1840), Aubier, Paris, 1988 (eng. översättning The lure of the sea: the discovery of the seaside in the western world 1750-1840, Polity Press, Oxford, 1994). Duchet, Michèle, Anthropologie et histoire au siècle des lumières: Buffon, Voltaire, Rousseau, Helvétius, Diderot, Maspero, Paris, 1971. Eriksson, Björn, Samhällsvetenskapens uppkomst: en tolkning ur den sociologiska traditionens perspektiv, Hallgren & Fallgren, Uppsala, 1988. Ford, Caroline, Creating the nation in provincial France: religion and political identity in Brittany, Princeton Univ. Press, Princeton, N.J., 1993. 66 Gemie, Sharif, Brittany, 1750-1950: The Invisible Nation, University of Wales Press, Cardiff, Wales, 2007. Gineste, Thierry, Victor de l’Aveyron: Dernier enfant sauvage, premier enfant fou, Nouvelle édition revue et augmentée, Hachette Littératures, Paris, 2004. Guiomar Jean-Yves. ”La Révolution Française et les origines celtiques de la France”, in Annales historiques de la Révolution française, n°287, 1992. Guyot, Alain, ”Le récit de voyage en montagne au tournant des Lumières. Hétérogénéité des sources”, Sociétés & Représentations 2006/1 (n° 21). Gury, Jean, “À la découverte de la Bretagne, dans la seconde moitié du XVIIIe siècle”, in Histoire littéraire et culturelle de la Bretagne. T. 1, Héritage celtique et captation française : des origines à la fin des États, Balcou, Jean, Le Gallo, Yves, Fleuriot, Léon & Ségalen, Auguste-Pierre (red.), Champion, Paris, 1987. Hudson, Nicholas, “From "Nation to "Race": The Origin of Racial Classification in Eighteenth-Century Thought”, Eighteenth-Century Studies, Vol. 29, No. 3 (Spring, 1996). Hunt, Lynn Avery, Politics, culture, and class in the French Revolution, Univ. of California Press, Berkeley, Calif., 1984. Jones, Peter Micheal, Politics and Rural Society: The Southern Massif Central c. 1750-1880, Cambridge University Press, Cambrigde, 1985. Lagarde, Christian, ”Le ’colonialisme intérieur’: d’une manière de dire la domination à l’émergence d’une ’sociolinguistique périphérique’ occitane”, ur Glottopol: Linguistiques et colonialismes, n° 2, 2012. Lehning, James R., Peasant and French: cultural contact in rural France during the nineteenth century, Cambridge Univ. Press, Cambridge, 1995. Liebersohn, Harry, “Anthropology before Anthropology”, in A new history of anthropology, Kuklick, Henrika (red.), Blackwell Pub., Malden, MA, 2007[2008]. Margardant, Ted W., ”Tradition and Modernity in Rural France during the Nineteenth Century”, Journal of Modern History 56 (December 1984). Markale, Jean, Identité de Bretagne, Éditions Entente, Paris, 1985. Nelson, William Max, ”Colonizing France: Revolutionary Regeneration and the First French Empire”, in The French Revolution in Global Perspective, Lynn Hunt (ed.), 2013. Nordblad, Julia, Den enspråkiga demokratin: minoriteterna, skolan och imperiet, Sverige och Frankrike, 1880-1925, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm, 2015. Ozouf, Mona, La fête révolutionnaire, 1789-1799, Gallimard, Paris, 1976 (eng. Översättning Festivals and the French revolution, Harvard Univ. Press, Cambridge, Mass, 1988). 67 Ozouf Mona. ”L'invention de l'ethnographie française: le questionnaire de l'Académie celtique”, in Annales. Économies, Sociétés, Civilisations, 36ᵉ année, N. 2, 1981. Pelletier, Monique, Les cartes du Cassini: La science au service de l’État et des régions, Comité des Travaux Historiques et Scientifiques, Paris, 2013. Perrot Jean-Claude, ”L'âge d'or de la statistique régionale (an IV-1804)”, in Annales historiques de la Révolution française, n°224, 1976, pp. 215-276 (eng. översättning ”The Golden Age of Regional Statistics (Year IV-1804)”, in State and statistics in France, 1789-1815, Perrot, Jean-Claude & Woolf, Stuart J. (red.), Harwood Academic Publishers, Chur, Schweiz, 1984). Poitrineau, Abel, ”Clair Obscur Auvergnat au temps des lumières”, ur Histoire de l'Auvergne Manry, André-Georges (red.), Privat, Toulouse, 1974. Poitrineau, Abel, La vie rurale en Basse-Auvergne au 18e siècle (1726-1789), Diss., Paris, 1965. Reichler, Claude, La Découverte des Alpes et la question du paysage, Georg, Chêne/Bourg/Genève, 2002. Robb, Graham, The discovery of France: a historical geography from the Revolution to the First World War, 1st American ed., Norton, New York, 2007. Roger Chartier, ”La ligne Saint-Malo-Genève”, Les lieux de mémoire. 3, Les France, 1, Conflits et partages, Nora, Pierre & Agulhon, Maurice (red.), Gallimard, Paris, 1992. Sahlins, Peter, ”The Nation in the Village: State-Building and Communal Struggles in the Catalan Borderland in the Eighteenth and Nineteenth Centuries”, Journal of Modern History 60, no. 2 (juni 1988). Said, Edward W (1978), Orientalism, sv. översättning Hans O. Sjöström, Ordfront Förlag, Stockholm, 1993. Salomé, Karine, Les îles bretonnes, une image en construction, 1750-1914, Presses universitaires de Rennes, Rennes, 2003. Sales, Curtis, “The Instatement of Order: State Initiatives and Hegemony in the Modernization of French Forest Policy”, Theory and Society, Vol. 35, No. 5/6 (Dec., 2006). Thiesse, Anne-Marie, La création des identités nationales: Europe XVIIIe-XXe siècle, Seuil, Paris, 1999. Thiesse, Anne-Marie, “Modernising the Past: The Life of the Gauls under the French Republic”, in Free Access to the Past: Romanticism, Cultural Heritage and the Nation, Lotte Jenson, Joep Leerssen, Marita Mathijsen (red.), Brill, Leiden/Boston, 2010. Vovelle, Michel, De la cave au grenier: un itinéraire en Provence au XVIIIe siècle : de l'histoire sociale à l'histoire des mentalités, Serge Fleury, Québec, 1980. 68 Weber, Eugen, Peasants into Frenchmen: the modernization of rural France, 1870-1914, Stanford U.P., Stanford, 1976. Williams, Heather, ”’Séparatisme’, or or internal colonialism”, i Charles Forsdick & David Murphy (red.), Francophone Postcolonial Studies: A critical introduction, Arnold, London, 2003. Williams, Heather, Postcolonial Brittany: literature between languages, Lang, Oxford, 2007. Wilton, Andrew & Bignamini, Ilaria (red.), Grand tour: the lure of Italy in the eighteenth century, Tate Gallery Publ., London, 1996. Wyngaard, Amy S., From savage to citizen: the invention of the peasant in the French Enlightenment, University of Delaware Press, Newark, 2004.
