Beretning fra Rwanda af René Caravielhe, Læger Uden Grænser

Beretning fra Rwanda af René Caravielhe, Læger Uden Grænser
"Jean de Dieu (onze ans) était recroquevillé, une boule de chair en sang, juste un filet de regard sorti droit
du néant, un regard sans vision fixant un autre corps: Marie-Ange (neuf ans) lovée sur un tronc d'arbre, les
bras ballants, les jambes écartées souillées d'excréments de sperme et de sang, l'anus n'étant plus qu'une
plaie béante. Dans sa bouche, un sexe coupé à la machette, celui de son père. Dans un trou d'eau puante
gisaient quatre corps découpés, empilés: leurs parents et frères aînés.
Nous les avons pris dans nos bras, à la va-vite, pour les installer dans la voiture. A cet instant est passée
une voiture tout-terrain chargée d'hommes en armes; ils se sont mis à rire sadiquement. Le fait d'avoir dans
les bras des corps d'enfants n'a aucunement modifié leur agressivité, il a fallu palabrer, comme toujours...
Une pluie torrentielle a certainement été une providence, ils nous ont laissés allonger les deux gosses dans
la voiture, et nous sommes repartis vers l'hôpital en se disant que le mot horreur devra un jour enfanter un
autre mot plus terrible pour décrire ce genre de scènes vécues au quotidien par quelques volontaires encore
présents à Kigali."
(Bulletin d'information N°30 de MSF. Avril 1994. Témoignage d'un médecin, René Caravielhe. Repris par
"Maudits soient les Yeux fermés" de Françoise Bouchet-Saulnier et Frédéric Laffont. Arte
éditions/J.C.Lattès)
Svensk oversættelse:
I början av maj kom en ung pojke till Internationella Röda korsets fältsjukhus. Han var barfota och klädd i en
gammal t-shirt med Coca Cola-tryck löst hängande över resterna av ett par byxor. Han grät inte längre,
alldeles för äcklad av att varje dag se tusentals döda flyta i floden eller ruttna längs vägarna. De sina eller
tutsis.
Han berättade om en av alla de massakrer som pågått sedan den 6 april, och som nu hade ägt rum mindre
än 500 meter från sjukhuset. Två barn levde fortfarande. Om vi skyndade oss dit kunde de kanske
fortfarande hjälpas. Jag säger hjälpas, inte räddas, eftersom man här brukade mörda de sårade, inte sällan
efter att de slitits ur de humanitära organisationernas bilar. Han beskrev detaljerat vägen dit, men aktade sig
noga för att följa med oss eftersom han fruktade för sin egen säkerhet.
När vi kom dit stod en grupp nyfikna mitt blodbadet och spottade på kropparna, som ännu var varma. Barnen
låg i diket under en järnväg där regnen gröpt ur en ravin.
Jean de Dieu var ihoprullad, en boll av blödande kött, ögonen som två strimmor. Hans blick stirrade rakt ur
intet. Utan att se var den fixerad på en annan kropp: Marie-Ange i fosterställning över en gren. Armarna
hängande, benen åtskiljda och nedsmutsade av avföring, sperma och blod. Hennes anus var ett vidöppet
sår. I hennes mun fanns en penis avhuggen med machete – hennes fars. Strax intill, i en vattenpöl, låg fyra
livlösa kroppar, styckade, uppstaplade – deras föräldrar och äldre syskon.
Vi tog dem i våra armar, fort, för att lägga dem i bilen. Just då körde en jeep förbi lastad med beväpnade
män. Den stannade och männen började skratta rått. Att det var barn vi bar på mildrade inte deras
aggressivitet. Som alltid tvingades vi förhandla. Ett häftigt regn blev förmodligen vår räddning. Vi återvände
till sjukhuset och sa till varandra att ordet ”skräck” någon gång borde ersättas av ett annat, hemskare, för att
beskriva sådana här händelser. För att ta sig tillbaka till sjukhuset måste vi passera vägspärrar vaktade av
ungdomar. En granat i ena handen, i den andra en machete.
På akutmottagningen insåg kirurgen att han inte kunde göra något utom att konstatera våldtäkt och djupa
blåmärken. Efter flera dagar på intensivvårdsavdelningen började Jean de Dieu prata…av sig själv. För att
lindra smärtan ställde vi aldrig några frågor.
Jean är elva år, hans syster nio. Med ett barns ord beskriver han gång på gång vad han tvingades göra.
Innan han lämnades för att dö befallde de honom att våldta sin lillasyster och döda sin familj. Marie-Ange
kom ur sitt apatiska tillstånd några dagar senare. Men hon behandlades hela tiden med dropp eftersom hon
vägrade äta och dricka. Kanske var det för att hon befann sig tillsammans med andra barn, på barnkliniken,
som hon fick tillbaka lusten att leva. Barnens skratt, till och med amputerade barns skratt, är starkare än all
världens mediciner.
René Caravielhe, Läkare Utan Gränser, Rwanda, 13 april – 19 maj 1994